Jag och Elin var precis och såg I Taket Lyser Stjärnorna. Efteråt klargjorde Elin gång på gång att vi inte kan se så sorgliga filmer på bio. Just det, vi skulle behöva bli sponsrade med näsdukar.

Jag grät inte. Men det gjorde jag sedan när jag slog på TV:n och såg andra halvan av Så Som I Himmelen. Vet inte om jag tycker själva filmen är jättebra, men Helen Sjöholm är så trovärdig och så fin när hon sjunger Gabriellas Sång. Den samt Fly With Me ska vi sjunga bland en massa annat kul på vår körs Best of konsert i maj. Det kommer bli fint.   

Man kan beställa Give Me Fire på CDON och samtidigt få en DVD som ingen vet vad den innehåller för 179 kr. Ganska lockande, skulle kunna göra ett försök att lista ut hur CSN-rabatterna fungerar då också.

Jag föredrar dessa gamla hederliga skivbutiker. Dock finns här bara en kvar, efter att Lasses la ner i våras. Tydligen gick affärerna dåligt men jag tror han fick problem med hörseln efter att jag och Elin köpte Never Seen The Light Of Day.

Men Skivlagret finns kvar. En liten lokal med heltäckningsmatta som luktar källare där man kan stå och bläddra bland CD-skivorna jättelänge. Även om de knappt har något, det heter alltid att "de kan beställa hem". Leveranserna kommer på torsdagar har jag lärt mig. Jag brukar hänga där efter jag varit på musikskolan på fredagarna, mamma börjar bli smått sur på att jag lägger mina pengar på skivor hela tiden.

Ska jag köpa en skiva ska den köpas där och det tänker jag göra. Även om den kommer vara jättedyr och komma två veckor efter den har släppts.

Jag och Elin har exakt samma problem med våra mammor. Vi får inte använda våra svarta tygskor förrän till våren med motiveringen att det fortfarande är kallt och att de inte betalat massa pengar för ett par stövlar vi inte använder. Tjat, tjat och åter tjat.

Vi saknar våra galakvällar med P3 Guld, Grammisgalan och Rockbjörnen. Så Elin kom på den briljanta idéen att försöka hitta alla Grammisgalor från 2000 och sedan ha maratontittande. Jag medger att det inte är lika kul att se en gala där man redan vet att Håkan i sjömanskostym tar hem alla priser. Fast jag kom på en sak. Den 7 februari börjar deltävlingarna i Melodifestivalen! Med en massa glitter, massproducerade schlagerlåtar och dålig pausunderhållning!

Elin hade dessutom missat hela Kulturnyheterna för att hon strulat till det med DVD. Men jag kan sammanfatta det kort: Björn ser farlig ut när han knyter handen och säger "jävlar", Gustaf stirrar åt alla olika håll förutom i kameran och satte uttrycket "ungdomlig naivitet" i bruk. Sedan var det inte mer.

Tänkte publicera min insändare här också, eftersom Linnea ville läsa! Kanske inte världens bästa argument, jag ville mer få fram min bild av Håkan som den fantastiska människa han är. I alla fall:


Jan Knutsson, jag blir full i skratt när jag läser ditt resonemang (10/1) varför Håkan inte skulle vinna Årets manlige artist på Grammisgalan. Du tycker han är tondöv och skriver att han aldrig träffat en enda ren ton. Skulle det vara så skulle han inte ha skriva musik, så är det. Priset heter Årets Manlige Artist och inte Årets sångfågel, men du verkar tro att artistskapet bara handlar om sång.

Som musikbranschen ser ut idag räcker det inte med ett sött ansikte, fin sångröst och kontakter. Det finns så många som håller på med musik, bara de unika kommer fram och kan försörja sig på artistkariärren. Det räcker inte om du kan sjunga. Du ska helst skriva din egen musik om du inte vill hamna på Rix FM's spellistor och underhålla folk i bilen hem från jobbet. Du ska ha en image, en utmärkande stil och våga vara dig själv. Skapa ett exklusivt varumärke. Du måste vara bra på scen, när skivförsäljningen dalar är konserter en av artisternas och skivbolagens största inkomster. Det finns många faktorer som gör en framgångsrik artist.

Idol i TV4 är ett praktexempel som styrker min åsikt att det inte bara är sången som gör artisten. År efter år produceras vad man kallar "stjärnor" på löpande band i detta underhållningsprogram. Bara för att vinnaren sedan ska försvinna efter några månader i rampljuset. De har inte "det lilla extra" och de skriver oftast inte sin egen musik. Har de tur får de en plats i någon av 4:ans andra underhållningsprogram eller i Melodifestivalen.

Okej, du är inte den enda som tycker att Håkan inte kan sjunga. Jag skulle vilja påstå att det är det som gör honom så fantastisk, han kan vad man brukar kalla "förmedla känslor" genom musiken. De finns få artister som jag tycker känns så äkta som Håkan Hellström. Det finns ingen annan som tagit Sverige med storm i sjömanskostym och sjungit om sitt kära Göteborg, ingen som uppmanat till danseufori och ingen som hyllat Evert Taube som Håkan. Han är älskad av de skrikande tonårsflickorna på konsertraderna längst fram, bland dem står jag. Han hyllas av musikrecensenter. Människor i alla åldrar sjunger med på Allsång på Skansen i refränger som ingen annan än Håkan kan skriva. Våga inte påstå att Håkan inte är värd en Grammis för utmärkelsen Årets manlige artist.

Det Är Så Jag Säger Det  

Idag har det varit väldigt mycket Håkan.

Min insändare om Håkan Hellström kom med i tidningen idag. Under rubriken "Håkan är helt fantastisk" fanns min text och en bild på honom från Grammisgalan. Det kändes konstigt, men jag blev glad. Fast jag skulle ha använt ordet "magnifik" i rubriken, den var inte jag som skrev den. Om jag börjar skriva citat som ni inte känner igen från Håkans låtar är det från min insändare. Det är pretentiöst att citera sig själv.

Sedan åkte jag och Elin in till stan. Vi hann med väldigt mycket faktiskt. Vi köpte Lars Winnerbäck skivor på Skivlagret. Elin stalkade ett tyskt par på Bokia. Jag köpte vykort med en igelkott på. Vi köpte varsin Håkan-hatt på HM och konserthoppade i provrummet. Vi hämtade ut våra biljetter till Håkan efter att Elin gissat sig till beställningskoden. Jag skickade in ännu ett kort i utlottningen av biljetter till Anna Ternheim. Vi åt varm korv med bröd på Lilla Torg. Vi förföljde en som såg ut som David i Andra Avenyn.

Det var nog allt.

(Elin, jag älskar redan hatten. Min lillebror ser ut som Pete Doherty i den) 

Det första min pianolärare undrade när jag skulle spela var om jag hade hört Mando Diao på radion igår. Det hade jag inte, men jag visste att hon syftade på intervjun i P3 Populär. Hon hade också missat den, men det var ju fint att hon frågade.

Det blåser rakt igenom min jacka och jag frös hela vägen till Skivlagret. Men nu är Leaving On A Mayday min.

På något sätt har jag lyckats missa Broder Daniel. Nu, ett halvår efter att de lagt av, blir jag helt förälskad i Shoreline. Det är alltid så här, jag missar "det". Håkan Hellstöm upptäckte jag först i våras när För Sent För Edelweiss släpptes. Mando Diao behövde ligga på 1:a plats på Trackslistan i ett halvår innan jag fick upp ögonen för dem.

Elin sa att jag fick lyssna på BD om jag inte börjar skära mig och ha stjärnor under ögonen. Hon som jag stod jämte på Siesta! på Håkan-konserten hade det, jag visste inte varför då. Hon hade sådana där glasögon med stora svarta bågar också.

Jag blev överlycklig imorse när jag hittade ackorden till Shoreline, jag gör inget annat än att lyssna på Anna Ternheims pianoklinkande på Youtube. Smart att jag inte hade kollat BD's hemsida innan.  

Det är en sak som jag egentligen aldrig har fattat, tror jag.

Man blir inte bra på något om man inte övar. Jag vill vara bra direkt och kunna det efter två minuter, men så funkar det inte. Går det inte bra från början lägger jag av. Det har blivit så många gånger.

Det jag syftar på är gitarren och pianot. Skulle jag bara öva mer kan jag bli bra, det har min muskilärare sagt. Men jag har inte tiden. Jag är så glad att jag inte slutade i 6:an eller 7:an då det såg ganska mörkt ut. Men det fanns inte i tankarna att sluta. Nu skulle jag verkligen ångrat mig om jag gjort det.

Musik är det finaste som finns och jag vill också kunna spela. Jag har inga höga mål som att bli känd och känna pengar på musiken. Jag vill bara kunna spela.

Så varför inte förverkliga den drömmen? Egentligen, det är bara övning som hjälper.

När jag är helt slut och nere finns det en sak som alltid lättar upp. Att cykla ner till affären och köpa Aftonbladet och små chokladbitar för 4 kr med en pelikan på omslagspappret. Men idag hjälpte det inte alls, det stod överhuvudtaget ingenting och jag fattade inte Ronnie Sandahls krönika.

Fysiklektionen var ganska underhållande. "Det är lite lustiga huset över det hela", beskrev A kapitlet om optik. Kort efter det ritade han av sin fru på tavlan, när hon var gravid för sex år sedan. Han är ingen hejare på att rita.

Sedan ska våra val vara inne innan fredag. Jag står i valet och kvalet mellan att ta Tyska steg 4 och inte lära mig någonting nästa år heller och få meritpoäng eller ta något annat, tex. Småföretagande A och Rättskunskap A. Det senare låter mer lockande. Men Ensemble A blir det i alla fall, får jag inte ha musik snart börjar jag krypa på väggarna.

Nu hade jag tänkt att jag skulle skriva om allt som hände efter 16.00 igår. Men jag tappade lusten helt. Så här kommer en sammanfattning av de senaste 31 timmarna:

- Jag har börjat springa igen. Första gången stannade jag fyra gånger på 5 km och igår flög jag fram 6-7 km (ja Elin, jag överdrev tydligen lite). Tack vare en genial spellista med bland annat Long Before Rock'n'Roll.

- Jag såg P3 Guld hemma hos världens underbaraste människa som gör världens godaste chokladpudding. Jag kom på hur kul det är att göra smycken, vi redde ut begreppet techno och skrek tre gånger när Håkan och Marcus vann. (För Krunegårds del var det mest sympatiskrik för han inte vann någon Grammis. Jag har bara hört Elins version av Jag Är En Vampyr och sett noterna i min Hits 2008).

- Jag har pluggat. Mycket. Det är inte kul när varje mattetal känns som att gå in i en vägg och man inte ser skillnad på Gotland och Papua Nya Guinea, men nu är jag klar.

Jag har tre saker jag hade tänkt skriva om: Vår idrottslektion, Lars Winnerbäck och Let's Dance.

Dagens idrottslektion var vad L kallar "rysk gympa" och "organiserat kaos". Det senare tyckte jag var jättekul. Vi lärde oss grunderna för redskapsgymnastik. Alltså när man springer, hoppar på en trampett och hoppas man kommer ner levande. Gymnastikläraren hetsade oss med ett evigt "fortare, fortare!" och vi skulle springa i givna mönster. Ganska roande.

Lars Winnerbäck, just det. L har en kompis som spelar i band och har varit förband åt honom. Dessutom fick han äta middag med honom och Håkan freakin' Hellström. Han kunde meddela att de blev ganska roliga efter några öl.

Jag gillar Laila Bagge och hon är absolut i bäst i Let's Dance. Som Tony Irving uttryckte det blev det plötsligt "en mening med det här jävla programmet". Under Blondinbellas framträdande blev min blogg avslöjad. Mina syskon kunde inte vara tysta, och de hade noterat hur ofta jag hänger på den här sidan. Jag har till och med börjat skriva inläggen i Word för att det inte ska märkas men det gjorde det. Min lillebror vill läsa den och han har lovat att tipsa alla sina kompisar. Mamma ska skicka ut mail till alla 500 anställda på Länsstyrelsen. Underbart.

Även om Elin SMS om förslag på sjuka tröjtryck var riktigt roligt är min bror ett strå vassare. För att irritera honom igår kväll skickade jag ett MMS med en bild på min Håkan plansch och skrev "Håkan!". Han svarade "Är bög".     

Jag har ägnat hela eftermiddagen åt att renskriva de sex handskrivna sidor jag skrivit om en novell och Hjalmar Söderberg. Nu när jag läser igenom det är det fruktansvärt dåligt. Bara slutsatsen är jag nöjd med. Varför ska man analysera allting? Kan man inte bara acceptera att det är som det är.

Min engelska lärare förklarade igår att efter hennes vredesutbrott räknar man inte de omkomna utan de överlevande. Hon är jättegravid, och därför kunde de där utbrotten tydligen komma när som helst. Detta uttalande är enligt Managment By Fear-principen som vår SO-lärare ständigt tjatar om. Att hon styr oss genom att skrämma oss.

Elins MSN-konversationer brukar innehålla det mesta. Idag blev det porrnoveller, lite Irland, Vadstena kloster, Lars Winnerbäck, tröjtryck och mycket mera på dagordningen.

Min Det Är Så Jag Säger Det ramlade i golvet häromdagen och skivfodralet är sönder. Stackars skivan låg på golvet bland mina dammråttor hela dagen. Mayday mayday, armageddon.

Sedan är jag sur på den här människan, jag har fortfarande inte fått min receptpärm.

Här kommer en lista på vad jag ska göra idag:

- Skriva fem vykort till Kristianstadbladet och skicka mail så jag är med i utlottningen av Anna Ternheim-biljetter.
- Skriva svar till Jan Knutsson i Kristianstadbladet som tycker att Håkan inte kan sjunga.
- Kolla på Semestersvenskar och Made in Sweden på TV4 samt spela in dokumentären om lars Winnerbäck om jag skulle få en Winerbäck period.
- Förhöra pappa om alla göteborgare på hans jobb som han har hälsat på när han varit på kurs.

Det var allt. Jag ska skriva en analys av en novell som Hjalmar Söderberg skrivit men jag mår bättre om jag inte låtsas om det.

Nu ska jag till skolan, blir mycket spännande om jag hinner i tid idag.

Jag har kommit på en sak. Jag tänker bäst när jag gått och lagt mig, det är då alla tankar och formuleringar snurrar runt i huvudet. Vilket gör att jag inte kan sova och, springer ner till köket varje halvtimme och dricker mjölk och somnar sedan helt utmattad runt klockan tre.

Inatt testade jag en ny sak. Koppla in mobilhörlurarna till CD-spelaren. Jag blev lite överraskad, det fungerade faktiskt. Så jag satt och lyssnade på Nått Nytt, Nått Gammalt, Nått Lånat, Nått Blått. Framåt livelåtarna med Plura Johansson blev jag lugn och rätade ut en del frågetecken. Ni vet sådant om livets mening, var universum slutar och ifall jag ska köpa en ram i 90x60 cm eller 80x60 cm till min Beatlesplansch. Sedan kunde jag sova.

Nej, det handlade faktiskt om prioriteringar. Lite om min Beatlesplansch. Vad man ska lägga tid på och vad man inte ska slösa bort sitt liv på.

Jag får se. Något som skulle lösa det hela är 24 h extra per dygn, då skulle jag bli glad. Lite mer självdisciplin skulle inte heller vara fel.

En sak jag kom på är i alla fall att efter min ABBA period ska jag börja lyssna på Simon & Garfunkel. Vet inte alls vilka de är heller, har bara hört namnen och att bandnamnet är två personers efternamn. Dessutom förstår jag mig inte riktigt på Jeff Buckley, hittar ingen melodi eller "röd tråd" i hans musik. Hallelujah skrev ju Leonard Cohen så den ska han inte ha credit för.

Sedan har jag lagt till ordet "pretentiös" i mitt muntliga ordförråd. Läste en artikel om Marcus Birro i SvD för några dagar sedan och ordet återkom hela tiden. Testade det i praktiken idag och fick svar på tal från M att det är pretentiöst att säga pretentiös.    

I dagens Kristianstadbladet har en Jan Knutsson skrivit en insändare om att Håkan Hellström inte kan sjunga. Han menar att en som inte träffar en ända ren ton inte borde få utmärkelse som Årets Manlige Artist på Grammisgalan. Slår vad om att han aldrig har hört mer än Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg och inte kan det här med popmusik.

Jan, du ska få svar på tal så du önskar att du aldrig blev född. Nu är det krig, du vet inte vilka du har att göra med.

Jag klarade knappt två dagar på vårterminen. Jag var helt slut igår. Efter att min fysiklärare förklarat Newtons tredje lag och nämnt ordet "filosofi" blev jag helt snurrig av alla krafter som verkar på ett stackars äpple. Jag är helt slut och har ännu en gång fått för mig att en kalender faktiskt strukturerar upp och gör så att inte allt går åt helvete. Att ett anteckningsblock kan få upp mig i tid på morgonen så jag inte vaknar igen och får en chock när insikten slår mig att idrottslektionen börjar om tio minuter. Och jag ligger i sängen, hemma. Tack Gud att det finns människor som har inställningen "att det är sådant som händer". Fredagen fortsatte utför då jag blev överfallen av en gammal pratglad klasskamrat från lågstadiet som jag absolut inte ville prata med och köper helt fel kalender.

Idag skulle mamma hjälpa mig att byta den där kalendern som inte kommer att förändra mitt liv ett dugg. Ifall de skulle åldersdiskriminera mig eller påstå att kalendrar ingå i vad de kallar kurslitteratur (som man inte har öppet köp på). Men självklart, jag glömde ta med kalendern och funderade länge på om det inte räckte att bara lämna in kvittot. Så bra gick det, men vi köpte en till i alla fall. En med rader och mycket plats, röd med vita prickar. Jag har nu fyllt i alla fina konsertdatum med stora bokstäver.

På väg till stan undrade mamma vem Blondinbella är och hur hon uppmärksammats. Jag drog hela storyn med bloggen och allt men hon förstod inte hur man kunde få läsare. Då beskrev jag noggrant hur det här med blogghoreri fungerar. Men hon trodde att hon kunde skriva i 25 år utan att en ända människa skulle hitta till hennes blogg. Dessutom ville hon inte ta risken att behöva vara med i Let's Dance.   

Sedan fick jag panikducka i bilen på ICA MAXI's parkering. Anledningen var min förra SO-lärare som i sitt betygssamtal trodde att han skulle få se mig på TV en dag eftersom jag var så drivande och ville ha in kvinnohistorien i ämnet.

En sak som jag ska komma ihåg: Ska man handla på MAXI i Kristianstad är cowboyhatt obligatoriskt.

Jag tillbringade hela kvällen igår hemma hos Elin, det har blivit lite av en tradition att titta på musikgalor tillsammans. Vi hade på hennes begäran hälsokväll men jag vet inte om pannkakor, fruktsallad, glass och läsk blev så himla nyttigt egentligen.

Jag tycker galan var bra, visserligen skulle jag velat fördela priserna lite annorlunda och inte gett Kleerup en massa. Takidas misstänka playbackframträdande med inslag av Körslaget och The Knife's gav en halvtaskig inledning som på något sätt satte ribban för resten av galan. Soundtrack Of Our Lives fick pris som Årets Band, göteborgare som de är var BD-stjärnor under ögonen obligatoriska och ett stort plus för att de drog med Kristianstads egen Olle Jönsson upp på scen.

Alla Gry Forsells klädbyten uteblev, de drog själva skämt om det så det tänker inte jag göra. Carolina Gynning fick vara med på ett hörn och gjorde bort sig totalt iklädd något som liknade prinsesstårtemarsipan. Hon gav i alla fall Håkan pris som Årets Manlige Artist och han höll ett lagom vimsigt tacktal. Galans highlight var absolut den fina intervjun med Håkan om hans sjömanskostymer.

Lasse Stefanz, Kristianstads stoltheter tog hem pris i kategorin Årets Dansband/Schlager och avslutade sitt tacktal med "... och tack till han där uppe!". För er som undrar: Ja, alla klär sig precis som Olle här, cowboyhat är obligatorisk. Nina Persson hade påfågeltema med sitt A Camp och sedan fick en överlycklig och förvånad Anna Ternheim ta emot statyljetter på löpande band.

Verkligheten slog för ett ögonblick ner när Esbjörn Svensson Trio vann Årets Jazz och de återstående 2/3 av trion tog emot stående ovationer och applåder med tårar i ögonen. Det hela slutade med framträdande av EMD med barstolar och flygel, de skulle kunna tas för vilket smörigt pojkband som helst. 

Jag tycker att galan var bra. Håkan kunde fått lite fler priser, Mando kunde vunnit Årets Video... Men när min lillebror frågade "är det inte han... Timo?" blir man glad. Han har lärt sig något vettigt. 

It was Kent and Linda Skugge in the past. The future is ABBA.

Just det. Efter att ha haft mitt Kent-projekt och min Linda Skugge-period har jag nu börjat på den fina biografin om ABBA jag fick av pappa i julklapp. Redan efter inledningen om galapremiären av Mamma Mia! i Stockholm 2005 förstår man hur stora de har varit och är.

Jag läste ABBA-boken i bilen på väg till vad som utsetts till Sveriges tråkigaste stad. Eslöv är en sömnig stad två mil från Lund där allt sett likadant ut sedan 50-talet då pappa bodde där. Jag har aldrig varit med om en korsning där det är stoppskyltar från alla fyra hållen, men tydligen behövdes det där. Vi skulle fira min farfar som fyller år hemma hos mina kusiner. Där kramas man alltid och de har en 50 tums TV som man inte kan kolla på för kollar man i ena hörnet missar man en massa i de andra tre. Vi fikade och spelade Playstation 2, tror det är tredje gången i mitt liv jag gör det. Vilket var trevligt och förnedrande.  

Igår ringde jag till Elin, som av någon anledning vill bli kallad SylviaElin eller något annat i bloggen. Förstod inte riktigt resonemanget men någon förklaring finns det. Kanske, man vet aldrig med henne.

Vi bestämde att vi skulle se på Grammisgalan tillsammans, men att vi detta år skippar alla Romerska Bågar (eftersom de alltid hamnar på golvet) och kör på hälsokväll istället. Enligt Elin skulle det vara "nyttigt men gott för om det är inte är gott kan vi lika gärna äta onyttigt". Okej, jag löser det. Vi ska heja fram Håkan Hellström med fågel- och pumpafrön.

Dessutom skulle jag vilja höja ett varningens finger för att prata i telefon och stå på pilatesboll samtidigt. Nej, det är inte jag som är så dum att jag provar.

Bakrundsfaktan till följande text är att Mando Diao är med på två helsidor i dagens nummer av Aftonbladet och att spela gitarr är väldigt socialt.

Jag tvingade mamma och min syster att köpa Aftonbladet till mig när de gick ner till Mat Öppet. Inte för att jag ville läsa Ronnie Sandahls krönika och inte för att få veta att Timo Räisänen har haft vad pappas förra chef skulle kallat "fullt upp" under julhelgen. När jag fick se hela artikeln och sprang runt i hallen med ett "aahhh" kom jag och tänka på Elin och hur snygg sida 29 skulle vara inramad på min vägg. Så jag fick komma på en rimlig ursäkt för att komma ut ur huset utan att säga att jag skulle köpa ännu fler nummer av en tidning jag redan hade, så det blev "jag ska ut och gå".

Under denna gångfärd på 1 km SMSade jag med två klasskompisar från förra klassen som jag ska spela gitarr med (Elin, du kommer döda mig) och förfrös högerhanden. När tre personer ska bestämma något via SMS blir det kaos. Sedan kom jag på att det var bäst att dubbelchecka med Elin ifall hon redan hade köpt den, men det blev det vanliga "KARIN, JAG HAR INGEN LADDNING PÅ MOBILEN" samtidigt som hon springer uppför/nedför deras trapp och till slut ett klickande. Ingen laddning var det.

Precis innan jag skulle in i affären ringer min lillebror och undrade om jag var vid affären. Påkommen. Ja, det var jag och då ville han att jag skulle köpa en citron. Inne i affären ringer det igen, nu vet dom att jag gillar Beatles och Help!. Sedan frågar hon i kassan på polsk brytning om jag verkligen ska ha två nummer av Aftonbladet. Jag visste att det skulle komma.

Någon som slår mina tre nummer när det gäller antal tidningar av samma nummer? Trodde inte det, nej.

Jag vet inte vilka Latin Kings är. När jag hör namnet tänker jag bara på Dodde Doddelitos resereportage i När och Fjärran på 4:an där han testar lyxsemester i Thailand och vandrat på fjäll.

Mando Diao släpper sin nya skiva om lite mer än en månad, 13:e februari tror jag det var. Jag trodde först att Give Me Fire skulle bli en timmes gangstarap med "det-går-bra-nu"-flow. Sedan kom jag på hela kopplingen till När och Fjärran och ändrade mig till att det skulle bli en lång sörja av bad, palmer och Piña Coladas.

Jag skulle verkligen vilja veta hur det kom att bli influenser av 80-talsdisco och filmteman. Jag får inte ihop det, men det är band som förnyar sig och överraskar som går hem hos musikrecensenterna och så också publiken.

I alla fall. Jag har funderat lite på vad bandet kommer göra när de lägger ner musikkariärren, för det kommer ju faktiskt att hända någon gång. Här är mina gissningar:

Gustaf: Kommer göra samma sak som Dogge Doggelito, börja jobba för TV4 och När och Fjärran. De två kommer hänga ihop och göra resereportage. Tänk er Gustaf med en rysk björnpäls på huvudet som konstaterar att Sibirien är "skiitkallt" på klingande dalmål. I alla fall någon forma av TV eller film kariärr. Böejar ju med Ingen Kom Ner nästa vinter.

Björn: Kommer skapa eget varumärke som heter Bjorn K Dixgard (låter väldigt danskt som alla annan design) där han gör allt möjligt. Han har ju målat en egen tavla, det vet vi efter Musikbyrån-avsnittet från i april förra året. Estetiken finns där! Egendesignade dalahästar, hel kollektion med polotröjor (eller som Gustaf i Svensson, Svensson säger: T-shirt med stödkrage). Only the sky is the limit!

CJ: Har hört det flera gånger eller möjligen inbillat mig det, men jag tror han är väldigt intresserad av flygplan och helikoptrar. Därför utbildar han sig till pilot och förverkligar den stora barndomsdrömmen.

Samuel: Är lite kluven faktiskt, vad vet vi om honom egentligen? Jag läste någonstans att trummisar som gör ungefär 150 spelningar om året är lika vältrännade som elitfotbollsspelare, så kanske en idrottskariärr? Åldern talar i och för sig emot, men föreningsledare eller nått? Jag har inte en aning om vad han är intresserad av...

Annars känns han som en typisk kille som står i skivaffär. Som kan allt om musik men gära rekommenderar Mandos skivor om han får chansen.

Mats: Jag tror han utbildar sig till musiklärare, om man nu behöver det efter att ha varit med i ett av Sveriges största band. Men jag tror det skulle passa honom perfekt.

Inte för att de skulle ha problem med ekonomin, men det finns så mycket man vill göra så jag tror inte de bara lägger sig på soffan och tittar på repriser av amerikanska komediserier resten av livet. När man gjort en sak och känner sig klar med det gör man helt enkelt något annat.

Jag hade bestämmt att jag och Elin skulle gå och se Anna Ternheim den 19:e februari. Men sedan såg jag på Ticknet att biljetterna kostar 295 kr, så hon får nog vara med att bestämma i alla fall.

Men nu har jag gjort upp en helt magnifik plan! I Tivoli, Kristianstadsbladets nöjesdel, lottar de ut tio biljetter till spelningen. Man behöver bara skicka ett vykort eller ett mail. Om jag vinner kan vi ju dela på andra biljetten, alltså bara 150 kr per person!

Så nu undrar jag en sak. Hur många vykort med kattmotiv kan man skicka in utan att de märker att allihop är från samma person? Eller jag kanske ska skicka in bidrag från hela familjen i stället. Men jag har fortfarande bara vykort med katter på.

Denna plan verkar kanske något desperat, men den kommer fungera. Jag lovar. Det fungerade förra gången.

Jag tycker Körslaget är ganska kul faktiskt. Även om Timo åkte ut. Men det beror inte på programmet, utan alla kommentarer som haglar hemma hos oss om hur i helvete Robert Wells kunnat se likadan ut i 30 år och om Nanne Grönvall påminer om någon i Mumindalen.

Sedan läste jag 84 sidor i Skugges bok Lindas Bästa/Värsta och fick en massa nya idéer. Vilket i och för sig är konstigt eftersom hon bara skriver om sig själv som feminist och andra stunden ickefeminist, alla andras barn som hon vill ge på käften, föräldrakurser, könskvotering och hur smidigt det är att handla på COOP. Sådana saker som jag inte funderat en sekund på.

För några veckor sedan så undrade jag vad som hänt med The Cardigans. För några år sedan hörde man jättemycket om dem hela tiden men plötsligt försvann de utomlands. Ungefär som Robyn, där fanns samma frågetecken vart denna människa tog vägen. Sista levnadstecknet var "Don't Stop The Music" år 2005. Hon kom tillbaka från ingenstans och var superstar, sjöng hitlåt med Andreas Kleerup och turnerade med Madonna.

I alla fall, The Cardigans. Jag kan inte komma på en enda låt de gjort. Eller jag tror de har gjort någon med titel "I Need Some Fine Wine And You, You Need To Be Nicer", ungefär så. Men jag vet att sångaren heter Nina Persson, för några avsnitt sedan var hon med i De Kallar Oss Artister på SVT1. Jag spelade in programmet, jag gör det för jag kollar om och om igen på live-framträdandena de gör i slutet. Alltså, hon och hennes make har hållt på med någon sorts soloprojekt som heter A Camp. Och enligt Andreas Nunstedt i Kvällsposten släpper de sitt debutalbum om tre veckor. Jag blev jätteglad, nu har jag en skiva jag ska köpa. Colonia heter den tydligen.

Uppdatering: Jag kollade på De Kallar Oss Artister igen och A Camp släppte en skiva 2001 , så det är inte debutalbumet. Men de ska spela på Grammisgalan och jag är jätteglad att jag hajpade dom före Anders Nunstedt på Expressen.

Igår satt jag och kollade på klipp jag spelat in från hösten 2007. Om hösten 2007 inte säger dig något var det då Mando Diao deltog i vartenda TV-sänd välgörenhetsgala för allt som är fattigt och utrotningshotat samt att Björn drog ut på egen turnée och lämnade grabbarna i sticket på Faddergalan. Detta var också en tid då en bunt fiolbeväpnade ungar var med till höger och vänster och Babben Larsson demonstrerade hur man uttalar Mando Diao på gotlädnska.

Det känns ganska länge sedan. 2007, då de släppte Never Seen The Light Of Day. När jag nästan svimmade på gympan och min syster tyckte så synd om mig att hon köpte skivan till mig och dessutom tiggde till sig en plansch som hon gick genom hela stan med för att hon inte vågade rulla ihop den. Skivomslaget i den där gröna färgen med Björns mamma med raggsockar.

Snart släpps nya albumet. Skivrecensenterna kommer skriva något i stil med "i gränslandet där Donna Summer och Micheal Jackson möter Elivs med hans Suspicious Minds" eller dra paralleller till 80-tals disco och western-filmer. Kom ihåg att det var jag som sa det.