Det är två veckor sedan igår. Två veckor sedan jag och Elin stod fastklämda i ett kravallstaket och skrek "dance, dance, dance". Två veckor sedan Elin försökte mingelprata med en taxichaufför som naturligtvis hittar i Lund (kan tyckas vara knasigt att fråga en sådan sak) och två veckor sedan Elin trodde Mando Diaos busschaufför var en hund.

Jag ska ta det här från början. Om jag nu kan klura ut var det egentligen började. En samhällslektion. Buss in till stan. Mötte upp Elin och åkte tåg. Det har blivit mycket tågresande på sistone. Vi skrev ett kort till en kille med en pizzeria som ligger mittemot Mejeriet. Det är en ganska lång historia, men det kan väll sammanfattas med att Elin "snodde" hans keps och kastade upp den på scen till Håkan Hellström som hade på sig den under halva konserten i september förra året. Vi hade skrivit ut en bild på Håkan och önskade honom lycka till i dagens ekonomiska läge.

Lunds Central och Pressbyrån där var sig lik. Det blev taxi ut till Mejeriet dagen till ära. Därav Elins mingelpratande. Taxichauffören berättade att hälften av alla i Lund cyklar, vilket jag efter den dagen inte tvivlar en sekund på. Framme träffar vi helt galna Sabina, som hade köat sedan åtta på morgonen.
 
Malmö Unit, VIP-personer och poängsamlare fick komma på soundcheck och M&G. Soundchecket var grymt, jag kunde inte stå stilla men höll på att bli yr av allt ljus. De spelade Lay All Your Love On Me med ABBA, Blue Lining White Trenchcoat och Gloria, tror jag.

Meet & Greetet var utomhus och det blev mingelkalas med alla bandmedlemmar. Jag blev presenterad för Björn som låtsades veta vem jag var. I och för sig hade jag exakt samma tröja och hatt som förra gången vi sågs, men inte en chans att han kommer ihåg det.

Efter det hade pizzerian öppnat. Jag och Elin blev mycket glada. Vi fick en Mando-tröja och lite flyers att ge honom. Han blev överlycklig. Verkligen överlycklig. Han kom ihåg sin keps och att den försvunnit, han blev fascinerad över berättelsen om Håkan och tog direkt på sig One Blood-tröjan. Han satte upp kortet så alla kunderna kunde se det. De andra gästerna blev intresserade av historian. Vi fick låna toaletten gratis som tack.

Sedan blev vi runtvisade och hamnade i turnébussen, där jag blir livrädd för en sovande busschaufför och Elin medger att hon trodde det var en hund. Vi blir utvisade av en trumtekniker från Nya Zeeland, vilket var ganska komiskt.

Vi hamnar längst fram i mitten. Adiam Dymott var bra. Jonathan Johansson, eller Johannes som en del trodde han hette, var som klippt och skuren för P3.

Mando Diao äntrade scenen. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Åter igen blir man påmind och hur fantastiska de är på scen. Tycker de har tagit efter The Hives tomma ansiktsuttryck på scen. Kollade inte ens på Samuel och Mats eftersom jag hade Björn och Gustaf två meter ifrån mig som kivades om micken i mitten. Mitt i någon låt från Hurricane Bar vänder jag mig om och får syn på Uddevalla-Linnea. Att lägga Dance With Somebody och Long Before Rock'n'Roll efter varandra borde vara olagligt. Så sjukt bra och alla dansade. Leave My Fire var fin och ångestfylld, man ville inte att det skulle vara slut...

"Det är vackert att se en band så älskat", skrev de i Aftonbladet.
 
Det var vackert.



Den lite mer lyckade bilden på oss tre. Den första skrattar alla åt en man som häller ut sin Ramlösa utan att vara medveten om det. Kan inte sluta tänka på Håkan Hellström när jag ser mig själv i hatt.

Sugarplum Fairy kommer till Tivolirocken.
A Camp kommer till Tivolirocken.
Johnossi kommer till Tivolirocken.

Karin Nilsson ska eventuellt till Nederländerna den 11 juli. Nederländerna, vad är det för ett turistland egentligen?

(FAQ: Tivolirocken, enenemang man inte få missa in the park 3 km från mig)

Det är en vecka sedan idag. Håkan Hellström i Malmö den 28 februari. Då Kristianstads svar på Filip och Fredrik (alltså jag och Elin) trotsade de sammets blåa stolsraderna och dansade, dansade, dansade.

Jag och Elin tog tåget till Malmö runt halv fem. Vi fick byta tåg i Hässleholm, vilket jag fick panik inför. Personalen på Skånetrafikens tåg bord gå charmkurs istället för ett surt "men jag kan inte säga till vartenda passagerare vilket tåg de ska byta till för det ropar jag ut sedan!!". Okej, men gör det då. Väl i Malmö fick jag panik igen för det visade sig att bussen om gick mot Konserthuset gick via Rosengård. Elin försökte pruta på en taxi och höll på att bli överkörd av en buss. Det löste sig tillslut, vi fick ta bussen. Konserthuset var jättefint och fyllt med människor i randiga tröjor, hattar och Håkan-tröjor. Jag hade också hatt och min randiga tröja. Förvånande nog var det faktiskt mest par i 30-årsåldern kändes det som, vi skrikande first-row-teenagers var inte i majoritet. Men det var verkligen folk i alla åldrar. Våra platser var riktigt bra fast de var i kanten på fjärde raden. Håkan kom ut på scen 20.35, rev av Jag Har Varit I Alla Städer. I andra låten ställde sig alla upp och det var dans, dans, dans. Eller alla gungade och klappade med i takt. Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg var magisk. Håkan höll ett vackert mellansnack och att följa sina drömmar och om Melodifestivalen. När de spelade För Sent För Edelweiss bara brast det, jag började gråta. Herregud, jag som aldrig trodde jag skulle stå och gråta på en konsert. Grät inte så mycket dock. Inte så sjukt mycket som i Nu Kan Du Få Mig Så Lätt, då blev det för mycket känslor och lite för fint. Jag vet inte om jag bara inbillade mig men jag tror Håkan såg det. Ni vet han brukar ju stå och speja ut i publiken och hälsa och tacka. Men jag är ganska säker på att han såg mig. Jag ville inte att det skulle ta slut men det tog slut. Han stannade kvar efteråt och skrev autografer till dem som ville ha. Jag fick min biljett signerad. Han sa "vilken fin hatt du har!" och jag svävade på moln. Jag fick en kram. Jag dog. Jag tog världens finaste bild på honom med en ros i handen med min skitdåliga kamera som bara annars tar suddiga bilder.

Han tyckte mig hatt var fin. Vad otroligt glad jag blev. Han gillade min konserthatt.

Håkan är verkligen magiskt. Att han får igång en sittande publik på 1000 personer utan förband är helt unikt. Han fick mig att börja gråta och känna mig som 14 år igen.

Det som var lite tråkigt var vakterna som gång på gång sprang runt och sa till folk att man inte fick ta kort. Blev irriterande till slut. Speciellt eftersom en annan man sagt att det gick bra men utan blixt. Alla de som sprang fram till scenen och täckte sikten för de som ville sitta ner? Nähe, det gick bra! Håkan spelade inte Magiskt, Men Tragiskt och inte Uppsnärjd I Det Blå heller. Dom Kommer Kliva På Dig var helt magnifik.
 
Det var helt vansinnigt. Håkan är alltid bra, om det var bästa konsten vet jag inte. Annorlunda att "sitta" ner på en konsert, det går ju inte.

Men jag har kramat Håkan. Jag har fått hans autograf. Han tyckte mig hatt var fin. Jag har gråtit till För Sent För Edelweiss.

Det är All-Time-High.

Jag inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Om jag ska berätta hur svårt det är att somna kvällen innan man ska träffa Mando Diao eller om hur mina syskon kastar sig in genom dörren halv tio och skriker "Karin, kolla på mig för du kommer inte få se mig så mycket imorgon!". Hur man bara koncentrerar sig på att somna för annars vet man att man inte kommer vakna i tid men bara hör slamrandet från när pappa sätter in disken i diskmaskinen nere i köket. Kanske hur mörkt det är på morgonen klockan tio i sex när jag och Elin försöker lösa biljett på tågstationen.

I alla fall. Vi är inte så galna att vi tar tåget för att köa på Folk å Rock i tio timmar. Vi fick vara med på Mix Megapol när Gustaf och Björn intervjuades och spelade. Lite innan åtta kommer Gustaf, Björn och Carlos inrusande mot fruktkorgen på vårt bord och muttrar morgontrött något i stil med "vi är bakfulla, vi hade realesefest i Göteborg igår". De hälsar på oss och följer sedan en ishockeymatch på TV med stor entusiasm. Vi vet inte vad vi ska ta vägen. Gustaf vill ha sitt kaffe extra svart. Radiointervjun var bra men jag kommer inte ihåg ett ord av vad de sa. Gustaf kallade oss barn och sa att det är så liten man är när man börjar spela tillsammans. Han dubbelkollar med oss att det är signering på Folk å Rock klockan fem. De spelar och det var något av det finaste jag hört. Finare än den högtalarforcerade version de spelade sedan.





Vi fick ta kort med dem. Något jag har ångest inför för man blir alltid så himmla ful just då. De signerade min dalahäst och Björn sa något om att det var länge sedan han sett en vit.

Resten av dagen drev jag och Elin runt i Malmö. Jag gillar inte att gå i affärer överhuvudtaget och Elin blev trött. Vi slog läger på Folk å Rock istället runt klockan ett. Timmarna gick sakta. Vi läste nya numret av Sonic. Jag var nervös och på helspänn hela tiden. Sedan när klockan blev lite innan fem fick vi hjälpa till att tejpa upp posters på väggen bakom där Mando skulle spela. För vi hade väntat länge. Bandet kommer in och spelar fyra låtar. Jag kunde bara Dance With Somebody för jag har inte hört skivan. Samuel, CJ och Mats står bakom. CJ slår sin maracas i mixerbordet. Det är fans överallt, människor som trängs överallt.

Jag fick min dalahäst signerad trots allt. Även om alla skivor skulle gå före. Denna förbannade dalahäst.



Sammanlagt var dagen bra. När jag gick och lade mig hade jag varit vaken 18 timmar i sträck. Men det var det värt och för en gångs skull förstår jag var som är så speciellt med detta band.