Sugarplum Fairy kommer till Tivolirocken.
A Camp kommer till Tivolirocken.
Johnossi kommer till Tivolirocken.

Karin Nilsson ska eventuellt till Nederländerna den 11 juli. Nederländerna, vad är det för ett turistland egentligen?

(FAQ: Tivolirocken, enenemang man inte få missa in the park 3 km från mig)

Är det något jag är stolt över som jag åstakommit i mitt liv är det det här:



Väggen av planscher som jag och Elin satte upp på Mando Diaos signering i februari i Malmö. Vi var på Folk å Rock innan de öppnade bara för att skapa kontakter och få denna unika möjlighet.

Sätta upp planscher som Mando Diao ska stå framför i tio minuter är en unik möjlighet, ja.

Jag har gjort en sak som jag aldrig trodde jag skulle våga. Men efter vad A och L ställt till med var en ursäkt på plats.

Som tröst är det ju bra med erfarenhet, som det sägs.

Jag har varit väldigt förvirrad hela dagen. Det här med sommartid, är det verkligen nödvändigt?

Jag kan inte ställa om klockorna rätt heller, för jag är osäker på om det är en timme fram eller en timme bak.

Idag har varit en dag i naturvetenskapens tecken med matematik, kemi och fysik. Låter kanske väldigt skrytigt men saken är den att jag fattar ingenting, och då kan jag skriva det här utan att verka världsbäst.

Polletten, eller rättare sagt det där med begreppet mol, föll ner i refrängen till The Shining. Nu slipper jag sitta som ett frågetecken på kemin imorgon.

Imorgon kommer dock tankarna vara på ett helt annat håll.

Saker jag irriterar mig på just nu:

1. Kvinnor med barnvagn
Jag vet inte hur många gånger jag har blivit intryckt någonstans på grund av en mamma med sin stora gigantiska barnvagn. För de ska ju fram först och de är så himla duktiga för de är mammor. Förbannade Linda Skugge-mentalitet, men behöver inte meja ner allt som kommer i sin väg för det. Flyttar man sig inte tillräckligt mycket för att ge dem plats får man en sur, ilsken blick tillbaka.

2. Fjortisbilder, fast för par
Jag har sett det flera gånger nu. På Håkan och på The Hives i Malmö. Par som kysser varandra och sedan tar kort på det. Väldigt löjligt. Och det räcker inte att ta en bild, och kyssas en gång.

3. Modebloggar
I och för sig är jag minimalt intresserad av kläder. Det är inget fel i min mening med att lägga ut en bild på nyinköpta klänningen från HM eller Sisters och skriva om den, men när det börjar spekuleras i huruvida den passar bra till "min korta skinnjacka, mina nya skyhöga pumps och min secondhand väska" blir jag bara så trött. Man förväntas alltså att man kan bloggarens hela gerderob.

4. Oinovativa jounarlister
Jag läser, lyssnar och ser väldigt ofta på intervjuer med olika artister på grund av min omättliga musikintresse. Men när samma fråga kommer upp om och om igen till samma artister blir man så trött. Lite nya frågor skulle revolutionera. Och då menar jag inte köre en "fem snabba" där de får välja mellan hemmakväll eller utekväll och kaffe eller te.

5. Dålig musik på P3
Ärligt talat. En gång i tiden spelades det bra musik på den här kanalen. P3 blev min tillflyktsort för att komma bort från all schlager och massproducerade poplåtar av kommersiella "artister". Men nu spelas det både Velvet och Lady Gaga. PÅ mindre än en kvart.

6. Folk som irriterar sig på andra
Acceptera att folk är olika, att irritera sig på saker är bara bortkastad tid.

7. Ouppdaterade bandsidor
När det står att sista uppdateringen på en bandsida är från December 2008 får man lust att göra ett CD-bål ute på gräsmattan. Fult mot fansen. 

8. Personalen på SJ
Eller rättare sagt den otrevliga mäniska som inte ville hjälpa oss med vilket tåg vi skulle byta till. Hon "kunde ju inte gå runt och säga samma sak till alla hela tiden". Ropades det ut i högtalarna? Nej.

9. Veckotidningar
Det finns nästan inget då innehållslöst som veckotidningar, förrutom kanske MTV. Det står ingeting, allt är bara reklam med supermodeller som visar upp svindyra plagg från någon affär man bara hittar i Stockholm. Bra musiktidningar är det också brist på. Sonic kommer ju ut vid varje solförmörkelse känns det som.

10. Mjuka kakor
Det finns inget värre än en mjuk sockerkaka. Det blir bara smulor och smakar torrt. Vi ska inte snacka när det är ckoklad i...

11. Krönikorna i SVD
Andres Lokko, vi ligger inte på samma nivå. Jag fattar ingenting av vad du skriver.

När jag av en ren impuls i tisdags för en vecka sedan räckte upp handen på svenska lektionen insåg jag inte riktigt vad jag kunde ställa till med.

Den där handuppräckningen ledde till att jag fick föra protokoll på klassrådet. Jag ångrade mig direkt, men det var inte så jättemycket jag kunde göra åt det. Alltså fick jag sitta och skriva ner alla klagomål på skolmaten, att det är så förbannat kallt och att vi knappt har klockor i klassrummen. Men jag gjorde det. Jag renskrev det där prtokollet på min fritid och lämnade in det dagen efter.

Imorse kom min svensklärare och sa att rektorn var glad att någon tagit det här med klassråden seriöst. Jag blev lite glad och tänkte att det inte var så värst betungande.

Första lektionen var engelska och inne i klassrummet står en människa som jag inte vet vem det är. Jaha, det var tydligen rektorn. En ung, pigg, naiv sak som klättrat på karriärstegen. Hon ville gå igenom klassrådsprotokollet med oss och undrade om vi kom ihåg vad vi egentligen skrivit. (Hjälp).

Vi ville att de skulle rusta upp lokalerna och måla om väggarna. Rektorn gav oss en lång utläggning om att skolans budget var körd i botten och att det inte skulle komma på fråga.

Vi ville ha ost och ketchup i matsalen när vi hade soppa i matsalen. För man blir inte mätt. Rektorn påpekade än en gång att budgeten var åt helvete och att eftersom vi kanske ska betala 1000 kr för skolmaten per termin spelar inte ost någon roll.

De som har franska har två lärare och har blivit lovade att inte få dubbel läxa. De får dubbel läxa ändå. Rektorn sa att vi inte får kritisera lärarna i klassrådsprotokollen. (Här ville jag sjuka genom jorden).

Klassrådsprotokollet som jag skrev resulterade i att rektorn kom till vår klass och hade samtal.

Men. Om vi nu ska betala 1000 spänn för skolmaten. Varför kan vi inte då få ost till? Eller ska skolmaten vara lika hemsk som den redan är nu?

In your face, vad-du-nu-heter. I nästa protokoll gör jag uppror.  

Vartenda vård- och tandläkarmottagning i hela landet har ett akvarium i väntrummet. Jag satt och kollade på ett sånt och läste om Cardigans-Nina i Elle hos tandläkaren. Jag har dragit ut två tänder och det var hemsk. Jag hade föreställt mig själv springande skrikande ut ur tandläkarstolen men det blev tvärt om. Jag fick ett skrattanfall när jag inte kunde prata och inte kände av näsan. Och jag skrattade när jag kom och tänka på alla min klasskompisars kommentarer om "ahh, du kommer se ut som ett dreglande sär!" och inte minst Sabinas don't-miss om att känna på örat. Jag började skratta när jag kände efter om det var något speciellt med örat. Kändes så fruktansvärt komiskt alltihop. Så jag skrattade så tandläkaren fick säga till mig att lugna ner mig.
 
Jag tror aldrig bedövningen kommer släppa. Det känns som jag fått en rejäl Botox-injektion. Eller fått en rejäl snyting. Eller möjligen som en kringvandrande cirkus med mina uppsvullna kinder. Det är hemskt. Jag som hade så förbannat mycket att plugga till, det går inte. Sammtidigt som mina körkompisar sitter och äter tårta för att de sjöng fint i lördags.

Sedan är mitt studiebidrag slut. 10 mars. Men jag har ju bara köpt en jacka som jag prutade ner till 250 kr. Och ett par byxor. Och betalat tillbaka skulder till pappa och A. Och bowlat. Och ätit på Rosegarden. Suck.

  

Det är en vecka sedan idag. Håkan Hellström i Malmö den 28 februari. Då Kristianstads svar på Filip och Fredrik (alltså jag och Elin) trotsade de sammets blåa stolsraderna och dansade, dansade, dansade.

Jag och Elin tog tåget till Malmö runt halv fem. Vi fick byta tåg i Hässleholm, vilket jag fick panik inför. Personalen på Skånetrafikens tåg bord gå charmkurs istället för ett surt "men jag kan inte säga till vartenda passagerare vilket tåg de ska byta till för det ropar jag ut sedan!!". Okej, men gör det då. Väl i Malmö fick jag panik igen för det visade sig att bussen om gick mot Konserthuset gick via Rosengård. Elin försökte pruta på en taxi och höll på att bli överkörd av en buss. Det löste sig tillslut, vi fick ta bussen. Konserthuset var jättefint och fyllt med människor i randiga tröjor, hattar och Håkan-tröjor. Jag hade också hatt och min randiga tröja. Förvånande nog var det faktiskt mest par i 30-årsåldern kändes det som, vi skrikande first-row-teenagers var inte i majoritet. Men det var verkligen folk i alla åldrar. Våra platser var riktigt bra fast de var i kanten på fjärde raden. Håkan kom ut på scen 20.35, rev av Jag Har Varit I Alla Städer. I andra låten ställde sig alla upp och det var dans, dans, dans. Eller alla gungade och klappade med i takt. Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg var magisk. Håkan höll ett vackert mellansnack och att följa sina drömmar och om Melodifestivalen. När de spelade För Sent För Edelweiss bara brast det, jag började gråta. Herregud, jag som aldrig trodde jag skulle stå och gråta på en konsert. Grät inte så mycket dock. Inte så sjukt mycket som i Nu Kan Du Få Mig Så Lätt, då blev det för mycket känslor och lite för fint. Jag vet inte om jag bara inbillade mig men jag tror Håkan såg det. Ni vet han brukar ju stå och speja ut i publiken och hälsa och tacka. Men jag är ganska säker på att han såg mig. Jag ville inte att det skulle ta slut men det tog slut. Han stannade kvar efteråt och skrev autografer till dem som ville ha. Jag fick min biljett signerad. Han sa "vilken fin hatt du har!" och jag svävade på moln. Jag fick en kram. Jag dog. Jag tog världens finaste bild på honom med en ros i handen med min skitdåliga kamera som bara annars tar suddiga bilder.

Han tyckte mig hatt var fin. Vad otroligt glad jag blev. Han gillade min konserthatt.

Håkan är verkligen magiskt. Att han får igång en sittande publik på 1000 personer utan förband är helt unikt. Han fick mig att börja gråta och känna mig som 14 år igen.

Det som var lite tråkigt var vakterna som gång på gång sprang runt och sa till folk att man inte fick ta kort. Blev irriterande till slut. Speciellt eftersom en annan man sagt att det gick bra men utan blixt. Alla de som sprang fram till scenen och täckte sikten för de som ville sitta ner? Nähe, det gick bra! Håkan spelade inte Magiskt, Men Tragiskt och inte Uppsnärjd I Det Blå heller. Dom Kommer Kliva På Dig var helt magnifik.
 
Det var helt vansinnigt. Håkan är alltid bra, om det var bästa konsten vet jag inte. Annorlunda att "sitta" ner på en konsert, det går ju inte.

Men jag har kramat Håkan. Jag har fått hans autograf. Han tyckte mig hatt var fin. Jag har gråtit till För Sent För Edelweiss.

Det är All-Time-High.

Jag har klarat det.

En vecka utan att sitta vid datorn orsakade en hel del abstinens och jag har sneglat på det här tekniska åbäket varje gång jag gått mellan TV:n och mitt rum. Vilket är många gånger. Men det blev en hel del tid över. Jag har i princip pluggat fem timmar om dagen, gymnasiet är ett heltidsjobb. Numera kan jag allt om monsuner, passadvindar, vändkretsöknar och högtryck. Inte allt om regn dock, glömde öva på det och där rök tre poäng all världens väg. Jag kan allt om resulterande krafter, friktionskrafter, speglar, linser, brytningsindex och massa formler. Newtons lagar dödar, bara så ni vet. Känns som hjärnan dör lite till för vara kraftpil man ritar. Fast under provet kändes det verkligen märkligt att förstå vad det är man gör, det är ju trots allt fysik.

Nog med svammel. Jag har haft två viktiga prov och varit Uppsnärjd i Det Blå hela veckan. Berättar om Håkan imorgon, tror jag kan ha samlat mig tills dess.

Tack för ert tålamod.