Öppet brev till Jocke Berg och Kent
Kära Jocke Berg,
Jag kapitulerar. Jag lägger korten på bordet. Det är dags för mig och dig, Jocke Berg, att göra upp.
Igår kväll läste jag de 50 sista sidorna i boken Kent - Texter om Sveriges Största Rockband. Jag satt uppe till kl. 01 och läste konsertrecensioner och artiklar om er av hela Sveriges musikjounarlistelit och lyssnade på Tillbaka Till Samtiden. Efter det kunde jag inte sova, det var för mycket att fundera över. Jag ska inte påstå att ni fått mig att omvärdera hela min världsbild, men när det kommer till en del saker har jag definifitv tänkt om. Mest kanske hela bilden av bandet.
Första gången jag kom i kontakt med er var i 4:an eller 5:an. Det var under ett evenemang som vi kallade "Småstjärnorna". Vi klädde hela vår kulturmärkta gymnastiksal med folieinpackade pappstjärnor och dansade och uppträdde för att få pengar till vår klassresa. Min dåvarande klasskompis J uppträdde som dig, Jocke. Han liknar dig faktiskt lite, dragen finns där. Jag kommer inte ihåg vad jag själv uppträdde till, men jag kommer ihåg den Kent-låt J valde. "Jag räknar dagar, räknar år... hmm hmm solen, det doftar vår, snart kommer regnet som en våg och sköljer bort, allt som inte är musik". Refrängen satte sig på huvudet, spelades upp om och om igen som onda mantran. Jag kan inte ens Håkan Hellströms texter när jag hört dem tio gånger, men denna textrad kommer jag speciellt ihåg. Det har legat i mitt undermedvetna tills nu. Tills igår kväll då jag kom och tänka på allt igen.
Andra gången jag kom i kontakt med er var när ni släppte Du och Jag Döden. Er singel Max 500 låg på Trackslistan någon gång under 2005 tror jag, de gyllene år då de sände programmet på TV. Det var likadant som när jag upptäckte Mando Diao, ett år senare. Jag tittade på varje ansvitt för att se er musikvideo och störde mig på att de alltid blandade in eftertexterna i alltihop. Ni kom ju alltid på 1:a plats, vann man fick man eftertexterna. Efter det var jag jättenära på att köpa skivan. Jag kommer till och med ihåg när jag stod vid skivavdelningen på ICA Maxi, men jag vågade inte fråga om jag fick köpa den på grund av titeln. Jag visste inte hur mamma skulle reagera om jag ville köpa en skiva med den titeln, Du och Jag Döden.
Jag har hatat er, Kent. Jag har verkligen det. Och detta på inga grunder, jag har knappt hört er musik och bara stirrat mig blind på era bistra, sammanpressade miner och er tillbakadragna framtoning. Nu har jag läst mig igenom hela er kariärr och lyssnat på senaste skivan. Det kanske inte räcker, jag har hört från många håll att ni var bättre förr. Men det räcker för mig. Ni har lyckats med något som är väldigt svårt, skriva texter på svenska som når ut till den svenska publiken. Precis som många av jounarlisterna skrev har ni till och med nått ut till den målgrupp som bara köper fem skivor om året, de som nöjer sig med Absolute Music och radion. Jag har blivit lite förhäxad av en del texter på Tillbaka Till Samtiden, tex. kan jag inte sluta lyssna på Berlin. Det finns dessutom inte ett enda band som låter som er, inte idag även om det drogs en del paralleller till Imperiet och Jakob Hellman. En annan sak som ni sagt är att det viktiga i låtar är inte hur man snickrar ihop ackordföljder, utan melodierna. Det ska vara något som fastnar i ens undermedvetna, precis som det gjorde i mitt den där kvällen på mellanstadiet i vår kulturmärkta gymnastiksal.
Igår kväll, kl. 01 när jag inte kunde sova tittade jag på 2008 års Grammisgala. När ni vann Årets Grupp framför näsan på 4/5 av Mando Diao. Det gjorde inte lika ont längre. Ni var värdiga vinnare. Dåligt tacktal men i alla fall.
Jag vet inte om jag kommer att fortsätta lyssna på er, kanske. Det var kul så länge det varade. Tack för den här tiden Kent.
Med vänliga hälsningar och en bukett svarta, stulna rosor,
Karin Nilsson
Jag kapitulerar. Jag lägger korten på bordet. Det är dags för mig och dig, Jocke Berg, att göra upp.
Igår kväll läste jag de 50 sista sidorna i boken Kent - Texter om Sveriges Största Rockband. Jag satt uppe till kl. 01 och läste konsertrecensioner och artiklar om er av hela Sveriges musikjounarlistelit och lyssnade på Tillbaka Till Samtiden. Efter det kunde jag inte sova, det var för mycket att fundera över. Jag ska inte påstå att ni fått mig att omvärdera hela min världsbild, men när det kommer till en del saker har jag definifitv tänkt om. Mest kanske hela bilden av bandet.
Första gången jag kom i kontakt med er var i 4:an eller 5:an. Det var under ett evenemang som vi kallade "Småstjärnorna". Vi klädde hela vår kulturmärkta gymnastiksal med folieinpackade pappstjärnor och dansade och uppträdde för att få pengar till vår klassresa. Min dåvarande klasskompis J uppträdde som dig, Jocke. Han liknar dig faktiskt lite, dragen finns där. Jag kommer inte ihåg vad jag själv uppträdde till, men jag kommer ihåg den Kent-låt J valde. "Jag räknar dagar, räknar år... hmm hmm solen, det doftar vår, snart kommer regnet som en våg och sköljer bort, allt som inte är musik". Refrängen satte sig på huvudet, spelades upp om och om igen som onda mantran. Jag kan inte ens Håkan Hellströms texter när jag hört dem tio gånger, men denna textrad kommer jag speciellt ihåg. Det har legat i mitt undermedvetna tills nu. Tills igår kväll då jag kom och tänka på allt igen.
Andra gången jag kom i kontakt med er var när ni släppte Du och Jag Döden. Er singel Max 500 låg på Trackslistan någon gång under 2005 tror jag, de gyllene år då de sände programmet på TV. Det var likadant som när jag upptäckte Mando Diao, ett år senare. Jag tittade på varje ansvitt för att se er musikvideo och störde mig på att de alltid blandade in eftertexterna i alltihop. Ni kom ju alltid på 1:a plats, vann man fick man eftertexterna. Efter det var jag jättenära på att köpa skivan. Jag kommer till och med ihåg när jag stod vid skivavdelningen på ICA Maxi, men jag vågade inte fråga om jag fick köpa den på grund av titeln. Jag visste inte hur mamma skulle reagera om jag ville köpa en skiva med den titeln, Du och Jag Döden.
Jag har hatat er, Kent. Jag har verkligen det. Och detta på inga grunder, jag har knappt hört er musik och bara stirrat mig blind på era bistra, sammanpressade miner och er tillbakadragna framtoning. Nu har jag läst mig igenom hela er kariärr och lyssnat på senaste skivan. Det kanske inte räcker, jag har hört från många håll att ni var bättre förr. Men det räcker för mig. Ni har lyckats med något som är väldigt svårt, skriva texter på svenska som når ut till den svenska publiken. Precis som många av jounarlisterna skrev har ni till och med nått ut till den målgrupp som bara köper fem skivor om året, de som nöjer sig med Absolute Music och radion. Jag har blivit lite förhäxad av en del texter på Tillbaka Till Samtiden, tex. kan jag inte sluta lyssna på Berlin. Det finns dessutom inte ett enda band som låter som er, inte idag även om det drogs en del paralleller till Imperiet och Jakob Hellman. En annan sak som ni sagt är att det viktiga i låtar är inte hur man snickrar ihop ackordföljder, utan melodierna. Det ska vara något som fastnar i ens undermedvetna, precis som det gjorde i mitt den där kvällen på mellanstadiet i vår kulturmärkta gymnastiksal.
Igår kväll, kl. 01 när jag inte kunde sova tittade jag på 2008 års Grammisgala. När ni vann Årets Grupp framför näsan på 4/5 av Mando Diao. Det gjorde inte lika ont längre. Ni var värdiga vinnare. Dåligt tacktal men i alla fall.
Jag vet inte om jag kommer att fortsätta lyssna på er, kanske. Det var kul så länge det varade. Tack för den här tiden Kent.
Med vänliga hälsningar och en bukett svarta, stulna rosor,
Karin Nilsson
