Härmed sätter jag punkt.
Helt enkelt. Behovet av att skryta med mitt liv är inte lika stort längre. Jag har lov, jag vill hellre vara ute eller göra något vettigt än att sitta inne framför datorn.
Som en mycket klok människa sa ska jag ta tillfället i akt och koppla av och lyssna på bra musik och läsa bra böcker. Umgås med kompisar och göra roliga saker.
Ni får klara er utan mig, och detta är ett definitivt avsked. Ingen patetiskt paus eller liknande.
Det har varit kul så länge det varade.
Ta hand om er, fina människor. Tack till er som läst och kommenterat, ni har betytt mycket.
Film film film
Jag har velat se den länge nu. Förra veckan fick jag veta att den äntligen fanns att hyra men eftersom de byggt om var det kaos och förvirring och inget stod på sin plats. Jag och min syster letade i en halvtimme. Gick och frågade om vi kunde få ledtrådar hur omslaget ser ut. Okej, rönt omslag. Hittade inte i alla fall.
Jag gav det ett nytt försök ikväll. Den fanns, jag hittade den och blev överlycklig även om miyy bonuskort där man får 5% på allt man köper låg hemma.
Imorgon ska jag kolla på film.
Sommarprojekt
Har hittat en hel notbok med pianolåtarna från min favoritfilm Pianot. Kommer in på Lasses Musik nästa vecka och Gud hjälpe den som köper den före mig.
Explodera Österängsaulan!
Det var helt galet. Så sjukt roligt att jag aldrig ville det skulle ta slut. 3:orna var så sjukt pepp att de till och med sjöng med i Den blomstertid nu kommer. Jag har aldrgi varit med om att någon faktiskt sjungt med i psalmerna på skolavsluningen.
Vårt rockmedley var sanslöst kul. Jag dansade och sjöng så min klasskomips V trodde jag var hög på något. Ensamblen var sjukt bra på att spelaoch det var samma eufori som på Håkan-spelningarna.
Måste medge att jag älskar att stå i centrum. Älskar att sjunga, att dansa sig galen och att sjunga meningar som "so put your hands down my pants and I bet you'll feel nuts" för alla lärarna.
Vår cover på Fairytale med Alexander Rybak var sjukt uppskattat. 3:orna blev galna och folk gick runt och sjöng på refrängen efteråt.
Det har ösregnat hela dagen. Jag tycker synd om studenterna. Jag tycker lite synd om min hatt som jag fick vrida ur några gånger och som nu har en väldigt konstig fyrkantig form.
Dock var det bara två ettor med, jag och en till. Så frågan är hur det blir nästa år, om det går att få ihop något. Musikläraren var ganska trött på det nu eftersom folk varit så sjukt slöa och oengagerade så han hotade med att spela själv nästa år. Men inte, då ska vi sjunga Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg och Dance With Somebody om jag får vara med och tycka.
Sommaravslutning!!
Ändå känns det så. Som ett avslut.
Ni får inte missa mig i min nya sjömansklänning när jag sjunger stämmor på Rybak's Fairytale.
Ni får inte.
Facebook del 2
Kan man skicka vanliga meddelanden till varandra? Jag ger snart upp och tänker nog börja skicka vanliga brev med Posten istället.
Jag är snart ifatt min egen Internetgeneration
Nu har jag fått 15 mail från olika personer som lagt till mig. Jag har ingen aning om hur folk hittat min profil och jag vet ännu mindre vad jag ska göra nu.
Facebook verkar vara det nya Glasvegas, eller vad är det ni brukar säga?
My friend got a girlfriend and he hates that bitch
"Det här ser ut som din pojkvän!", säger hon om bilden med mig och Mats.
Eller hur. Ofta. Verkligen.
Priset tas dock av min kusin som trodde Gustaf var min pojkvän.
8 juni, en dag av chanser (som inte togs)
För att inte vara så poetisk eller flummig (läs: helt oförståelig) gör jag en pedagogisk lista över vad som hänt idag:
1. Jag har pratat med Sabina som om x dagar ska se Håkan. Jag kommer inte ihåg hur många dagar det är till P&L men helst vill jag inte höra om sambandet mellan Håkan och Borlänge.
2. Sjungt i aulan där scenen inför skolavlslutningen är uppbyggd.
3. Skrattat bort vad rektorn för musikskolan sa eftersom jag var för nervös för att förstå vad han sa.
4. Fått en hel flygel att darra med endast högerfoten.
5. Letat genom Favorit-hyllan på Hemmakväll i en halvtimme. Amelié från Monmartre skulle ha grön rygg och vara grön. Hittade den inte.
6. Kontaterat att Birro's böcker och ensamma, alkoholiserade män i trettioårsålderna kanske inte är min grej.
7. Jämfört priser på jordgubbar på toget. Blev att cykla till Maxi istället.
8. Lyssnat på en lång utläggning i kassan på Maxi om att en citron inte kan kosta 12 kr.
9. Fått höra en ännu längre utläggning om att 3,45 kr är ett mycket rimligare pris och att människor gör fel.
10. Konstaterat att asiaten som säljer jordgubbarna utanför Maxi blir trevligare och trevligare. Idag fick jag välja ask.
11. Fått beslutsångerst eftersom jag inte kunde bestämma vilken ask jag skulle ta. Känns helt tragiskt att stå och fundera över vilken det är mest i.
Saker som kommer läggas till listan:
12. Sett avsnittet med Håkan Hellström hos Filip och Fredrik från igår. Har man inte femman så har man inte och då får man cykla till Elin.
13. Bakat kladdkaka till klassen som redan imorgon ska ha avslutning.
Kom ihåg till imorgon:
1. 20 kr till insamlingen Emma håller. Klassföreståndarna ska ha varsin blomma och speciellt Leif som går i pension.
2. 20 kr så jag slutligen kan få min årsbok som jag redan betalat 100 kr för. Vore surt om jag inte fick den.
3. Livet är för kort för att inte våga.
Uppspelt
Om jag är nervös? Inte då. Jag kommer bara stå och darra, kolla på fingrarna istället för noterna och komma av mig.
Men man brukar ju säga att man ska tänka positivt.
Musik
Första låten under "Top Hits" som heter Under The Pamement- The Beach ger mig rysningar. Jag blir lycklig bara av gitarrintrot.
Det känns verkligen toppen att höra världens bästa låt på P3 dagen efter man kommit hem från en festvial och inser att just det bandet spelade.
Jag och A var på astetarnas avslutningskonsert igårkväll. De var sjukt duktiga allihop och jag vill också kunna spela så. Det kan jag inte. Jag vill kunna spela munspel och gitarr och piano. Suck.
A knep mig och jag trodde jag skulle dö för en halv sekund. Det gjorde jag inte.
Mayday, mayday
Bortvända blickar dödar.
Uppspelning för jury på måndag dödar. Mycket.
Kundvagnsrally dödar också.
Sagan om grässtrået och mitt öra
För det första blir saker aldrig som man har tänkt sig, det är egentligen ingen mening med att planera. Jag hade tänkt plugga matematik i tisdags kväll men istället satt jag och läste Cosmopolitan och Elle på akuten i två timmar.
Det hela började med att min kompis Lisa skulle kittla mig i örat på svenskalektionen med ett grässtrå. Då rörde jag på huvudet och det small till och gjorde ont. Sedan tänkte jag inte mer på det.
När jag sedan kom hem igen frågade jag mamma om hon kunde kolla på det. Hon ringde vårdupplysningen som tyckte att vi skulle åka in till akuten. Någonstans här börjar det hela kännas väldigt komiskt och överdrivet. Mamma försökte med att det kanske kunde vänta ett tag men örat är tydligen väldigt känsligt.
Därför hamnar jag bland socialfallen som har spritflaskan i innerfickan, hispiga mammor och barn med allergiutslag på akuten. Majoriteten av de två som testade att handla inplastade mackor från en automat förstod ingeting och fick banka och sucka om vartannat för att få sin äckliga macka.
Sedan fick jag komma till en sköterska. Fick förklar hur det låg till och säga att jag fått en grässtrå i örat. "Ja, det var ett hårt grässtrå". "Nej, inte ett torkat grästrå". "Nej, alltså det känns inte som jag har lock för örat, det kändes som ett lock gick upp när det smällde till när jag hade grässtråt i örat".
Sedan skulle man godkänna att dom på sjukhuset fick uppge för andra att man var där och hur man mådde. Två gånger. De skulle behöva upprätta en helt ny telefonlinje för att ta emot alla oroliga samtal från anhöriga som undrade hur det var med mitt öra. Absolut. Det drogs 300 kr från mammas kort och så fick vi vänta fyrtio minuter till. Sedan fick vi vänta tjugo minuter inne i ett annat rum på doktorn. Jag satt och förberedde mig på ett "ja, du kommer sakterliga tappa hörseln på höger öra..." och snurrade runt på en kontorsstol. Det kollades och kördes in trattar i örat. En liten blödning på trumhinnan, jaha. Inga bestående men för livet, vad skönt. Hörseltest och tre-fyra veckor om det skulle vara problem med att höra, okej.
Skulle det göras en film om mitt liv skulle det vara en komedi. En tragisk sådan.
Sånt här händer bara mig.
Siesta! 29-30 maj 2009
Om det är något jag lärde mig under fredagens och lördagens besök på Siesta! var det att inte kalla folk vid fel förnamn. Till exempel ska man inte skrika "Anders!" efter Kleerup eftersom han inte heter det. Då kan han nämligen kolla surt på en länge genom sina solglasögon. Men jag och Elin gillar inte riktigt honom och den absoluta hämnden för att han gör dålig musik var att kalla honom Anders. Så är det.
Siesta! var grymt. Direkt när jag och Elin kommit in på området hittade vi fina Sabina, Beata och Amanda som var pepp. Torsdagen hade tydligen varit ganska. Det blev mjukstart med Frida Hyvänen sittandes på gräsmatta och lite Joel Alme innan vi ockuperade platser vid stora scenen för att se Marcus Krunegård, Eldkvarn och Mando Diao. Krunegård var bra. Inte jättepepp- och dansbra men han dög. Eldkvarn var kul och jag ville höra Gatan Fram som är det ända låten jag någonsin hört av dem. Man känner sig ganska liten när Plura säger "här kommer ett vykort från sommaren -69".
Mando Diao var bra som vanligt. Trodde att fyra timmars köande skulle räcka men vi hamnade ändå bakom Placebo-fans (ett band vars namn har tusen olika uttal). Dock skulle jag klarat mig alldeles utmärkt utan den 20-åriga, aspackade kille som stod och slog på mig under första låtarna. Ja, han slog och tryckte och drog mig i håret. Jag ville bara slå till honom alternativt bli feminist och motarbeta män resten av livet. Han lugnade sig sedan och jag kunde njuta av Gustafs vackra munspelsintro på If I Don't Live Today som i min mening var konsertens bästa. Mellansnacket innan om döden hängde jag inte riktigt med i. Men nu vill jag lära mig spela minspel.
Jag blev lite beroende av hamburgare och läsk faktiskt. Jag äter aldrig snabbmat men just då fanns inget alternativ och herregud vad gott det var. Dock kunde jag inte riktigt hålla mig för skratt när samma tjej frågade mig "sallad, dressing, ketchup?" för tredje gången.
Lördagen inleddes med Division Of Laura Lee. Enda bandet jag någonsin sett med två trummisar och öronbedövande volym. Amanda ville se Navid Modiri & Gudarna vilket blev en riktig fullträff med an dansande publikskara och reggae-rytmer. Jag vill dansa på konsert. Inte stå längst bak med händerna i kors och stampa takten. Nordpolen var en rolig syn eftersom han hade sin dator med på scen, men vi orkade inte med honom. Anna Ternheim hade jag sett fram emot jättemycket, men ärligt talat var det något av det segaste jag sett. Ingen energi, ingen spelglädje. Inte ens hennes pianoversion på Shoreline lät bra när hon spelade fel hela tiden.
Sedan såg jag, Elin, Sabina, Beata och Amanda Molotov Jive. Helt allvarligt. Det var knappt fler än vi förutom en tjej med hemsk, skånsk dialekt som konstaterade att alla i Skåne har tandställning. Molotov gav allt i alla fall. Även om jag var aningen trött på gitarrintron var de sjukt bra. Plats för dans och energi på scen. Kändes lite konstigt att stå och hoppa fast man inte kan en enda låt, men det fick bli så.
Jag fick krama Anton och gitarristen. Någonstans här kallar jag Kleerup för Andres när han kommer ut från backstage-området.
Hade velat se Anna Maria Espinosa, Deportees och The (International) Noice Conspiracy. också men man kan inte få allt här i livet, som Mats Björke säger. Jag fick se Mando Diao igen. Har väntat på att de ska komma tillbaka till Hässleholm så länge jag lyssnat på dem. Nu kom de.
Vi två, 16 och 17 år
I alla fall. Jag ska öva in födelsedagssången som de sjunger i Lotta på Bråkmakagatan för det var så hon ville ha det.
Imorgon kommer jag förövrigt dö. Långsamt, mellan 08.10-12.10. Nationellt prov i matematik B och jag känner hur funktioner och andragradsekvationer trycker ner mig mot golvet så jag inte kan andas.
Men går det åt helvete och jag inte kan något ska jag tänka på Elin. När hon gick in i en lyktstolpe i Göteborg. När hela hennes kök blev rökfyllt för hon gjorde gröt. När hon konstaterade Kleerups konserter är någon sorts kareoke eftersom vi aldrig hört en ända låt där hans sjunger. Eller När hon konverserade med Håkan under konserten i Lund i september förra året.
Eller så ska jag helt enkelt bara tänka matte och logik. Om man nu kan koncentrera sig under fyra timmar.
Grattis till underbara Elin i alla fall!
