Om det är något jag lärde mig under fredagens och lördagens besök på Siesta! var det att inte kalla folk vid fel förnamn. Till exempel ska man inte skrika "Anders!" efter Kleerup eftersom han inte heter det. Då kan han nämligen kolla surt på en länge genom sina solglasögon. Men jag och Elin gillar inte riktigt honom och den absoluta hämnden för att han gör dålig musik var att kalla honom Anders. Så är det.

Siesta! var grymt. Direkt när jag och Elin kommit in på området hittade vi fina Sabina, Beata och Amanda som var pepp. Torsdagen hade tydligen varit ganska. Det blev mjukstart med Frida Hyvänen sittandes på gräsmatta och lite Joel Alme innan vi ockuperade platser vid stora scenen för att se Marcus Krunegård, Eldkvarn och Mando Diao. Krunegård var bra. Inte jättepepp- och dansbra men han dög. Eldkvarn var kul och jag ville höra Gatan Fram som är det ända låten jag någonsin hört av dem. Man känner sig ganska liten när Plura säger "här kommer ett vykort från sommaren -69".



Mando Diao var bra som vanligt. Trodde att fyra timmars köande skulle räcka men vi hamnade ändå bakom Placebo-fans (ett band vars namn har tusen olika uttal). Dock skulle jag klarat mig alldeles utmärkt utan den 20-åriga, aspackade kille som stod och slog på mig under första låtarna. Ja, han slog och tryckte och drog mig i håret. Jag ville bara slå till honom alternativt bli feminist och motarbeta män resten av livet. Han lugnade sig sedan och jag kunde njuta av Gustafs vackra munspelsintro på If I Don't Live Today som i min mening var konsertens bästa. Mellansnacket innan om döden hängde jag inte riktigt med i. Men nu vill jag lära mig spela minspel.

Jag blev lite beroende av hamburgare och läsk faktiskt. Jag äter aldrig snabbmat men just då fanns inget alternativ och herregud vad gott det var. Dock kunde jag inte riktigt hålla mig för skratt när samma tjej frågade mig "sallad, dressing, ketchup?" för tredje gången.



Lördagen inleddes med Division Of Laura Lee. Enda bandet jag någonsin sett med två trummisar och öronbedövande volym. Amanda ville se Navid Modiri & Gudarna vilket blev en riktig fullträff med an dansande publikskara och reggae-rytmer. Jag vill dansa på konsert. Inte stå längst bak med händerna i kors och stampa takten. Nordpolen var en rolig syn eftersom han hade sin dator med på scen, men vi orkade inte med honom. Anna Ternheim hade jag sett fram emot jättemycket, men ärligt talat var det något av det segaste jag sett. Ingen energi, ingen spelglädje. Inte ens hennes pianoversion på Shoreline lät bra när hon spelade fel hela tiden.

Sedan såg jag, Elin, Sabina, Beata och Amanda Molotov Jive. Helt allvarligt. Det var knappt fler än vi förutom en tjej med hemsk, skånsk dialekt som konstaterade att alla i Skåne har tandställning. Molotov gav allt i alla fall. Även om jag var aningen trött på gitarrintron var de sjukt bra. Plats för dans och energi på scen. Kändes lite konstigt att stå och hoppa fast man inte kan en enda låt, men det fick bli så.



Jag fick krama Anton och gitarristen. Någonstans här kallar jag Kleerup för Andres när han kommer ut från backstage-området.

Hade velat se Anna Maria Espinosa, Deportees och The (International) Noice Conspiracy. också men man kan inte få allt här i livet, som Mats Björke säger. Jag fick se Mando Diao igen. Har väntat på att de ska komma tillbaka till Hässleholm så länge jag lyssnat på dem. Nu kom de.