Den här dagen har varit sjuk. Humöret har gått upp och ner mer än någonsin och tillslut fick jag åka till Åsen och snacka med Elin. Det känns skönt att konstatera att ingen orkar skolan just nu, folk är sjukt jobbiga och att det är två dagar tills Mando Diao.

Man klarar inte av så här mycket på en onsdag. Mestadels bara tråkiga saker har hänt. Några ögonblick av ren lycka och sedan faller man igen. Man ser i syne. Ringer och SMS:ar A som tror man är galen och har psykologiska problem.

Jag har nationellt prov i tyska imorgon. Det är mitt betyg som hänger på det och jag har inte pluggat något. Nationellt prov i Matematik B nästa vecka och det övningsprovet vi gjorde förra lektionen var som att gå in i den där berömda väggen. Folk börjar vrida sig och sucka och känner sig obekväma och frågar efter formelblad. Det är för mycket x och y och saker man inte fattar. Usch, jag vill inte.

Det är Siesta! om två dagar. Jag är lite pepp. Jag vill se Mando Diao. Vill dock inte ha hemska blåmärken av tusentals människor som trycker på och vill fram fast de inte har väntat för att få bra plaster. Vill att alla som bara är där för att dricka ska åka hem och att alla ni som verkligen vill se Krunegård ska få det. Funderar mellan hatt eller solglasögon, kan nämligen inte ha båda och hatt är jobbigt på konsert. Samt att Elin påpekade att någon kan ta den och ingen ringer mitt hemnummer fast jag sytt i det.

Frågan är hur många chanser man kan få. En igår, två idag. Man får skylla sig själv, så är det.

(Det värsta är nog egentligen att Marcus Birro inte varit med på Kvällsöppet med Ekdal på två veckor. Vad har hänt TV4?)