De där chokladbollarna jag skrev om smakar verkligen salt. Tänk vad en liten tesked salt kan göra, det smakar bara... salt.

Jag behöver inte gömma mig längre. Det är inte lika stor uppståndelse kring förlovningen i Kungahuset och jag har fått veta vad morfar ville. Vill han prata med en är det oftast något negativt som man ska ändra på. Han hade sett när Molly Sandén sjöng i Melodifestivalen. Han tycker att hon inte sträcker på sig tillräckligt och det var just de han ville prata med mig om. Att jag ska sträcka på mig.

I alla fall, nu kommer ett "detta-har-hänt-idag-inlägg".

Ingen kemilaboration brukar innebära sovmorgon, men idag var det dags för besök hos tandläkaren igen. Norrlänningen Rolf utan humor var utbytt mot en glad, skönsjungande värmlänning som man bara hittar vid norska gränsen. Han påminde lite om min kemilärare och jag fick ett par solglasögon eftersom ljuset var så besvärande. Jag ska börja med det, att ha solglasögon med till tandläkaren. Jag ska dra ut tre tänder. TRE! De kommer få söva alternativt droga ner mig om jag överhuvudtaget ska hamna i tandläkarstolen. 15 april får jag tandställningen.

Jag undrar vad idrottsläraren har för sig alla de veckor då vi har praktikanter från Högskolan som älskar aerobics och bodypump och allt vad det heter. Nu de kommande fem veckorna måste vi applådera efter varje lektion. Dessutom vill jag inte ligga på gymnastiksalsgolvet och göra styrkeövningar till en dunkande version av Britney Spears "Gimme More". Dessutom säcker det inte med vanliga armhävningar och liknande, utan vi ska böja kroppen i alla möjliga omöjliga ställningar. Jag vill inte det. Har i och för sig ganska mycket att göra med att jag har ingen som helt styrka och jag heller ligger och sover på de där plastmattorna.

På mattelektionen hade vår lärare bjudit in en "hemlig gäst", som han uttryckte det. Det var skolsköterskan som skulle ha hälsosamtal med oss allihop! På vår skola är man mycket glad i innovativa lösningar, så man får SMS-påminnelse samma dag som man ska dit. Vi skrev våra mobilnummer på en lista och så får vi ett SMS så vi inte ska glömma gå dit. Väldigt smart faktiskt men jag satt och funderade över vilket abonnemang hon har och att det i alla fall blir dyrt eftersom alla hon skickar till kanske inte har samma. Men nu ska jag utvärdera min hälsa på en fysiklektion.

På samhällen gjorde vi inte speciellt mycket, även om listan A gjorde innehöll fyra punkter denna gång. Utan hennes punkter kan hon inte hålla en lektion. Vi hade betygssamtal fick veta att jag inte har MVG-kvalitéer och att jag borde bli politiker. Med ett "nej, nej" förklarade jag att det går bra så länge jag har fått tänka på vad jag ska säga och har det nedskrivit på ett papper. Annars blir jag bara upprörd och arg och kastar glödande materia omkring mig. När jag vågar säga något. Igår kändes det helt naturligt att kritisera USA's överkonsumerande. Hon gillade mitt tal och jag gillar att snacka, så är det.

Min kära stiftpenna gick sönder någon gång under nyhetsredovisningen om SAAB's vara eller icke vara. Jag blev ledsen och SMS:ade mamma så hon fick gå med mig och köpa en ny. Jag och min blåa fina penna har hållt ihop hela gymnasiet, vilket inte är så länge som mamma påpekade. Nu har jag en ny rosa och jag gillar den inte alls.

Jag ska plugga ikväll. En fredagskväll. Men det är faktiskt nödvändigt för imorgon ska jag till Malmö och på söndag är det körkonsert i Sölvesborg. Det går inte riktigt ihop med biologi, fysik och kemiprov.

Eslövs Almänna Indrottsförbund eller vad EAI nu står för har en mycket intressant medlemstidning. Tidigare har den mest handlat om klubbens talanger, de som vunnit tävlingar och vilka som hjälper till i duschen på olika orienteringsevenemang. Men nu har de tagit sitt förnuft till fånga och gjort något inovativt, för bland alla de som fyller 50 och de som fått utmärkelser hit och dit fanns konsertrescensioner! En hade varit på Ullevi och sett AC/DC eller Iron Maiden (eller nån konsert med långhåriga hårdrockskillar med fingrarna upp i luften) och så jämförde dom det med en konsert i Malmö med musik av Verdi. Intressant faktiskt.

I nästa nummer ska de recensiera Anna Ternheim!

Jag glömde skriva en sak om den magiska dagen igår.

Efter att ha paxat platsen mellan Björn och Gustaf på kortet med Mix Megapol-bakrund klappade Björn mig på axeln.

BJÖRN FREAKIN' DIXGÅRD KLAPPADE MIG PÅ AXELN.

Det var inte en klapp utan två.

Jag inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Om jag ska berätta hur svårt det är att somna kvällen innan man ska träffa Mando Diao eller om hur mina syskon kastar sig in genom dörren halv tio och skriker "Karin, kolla på mig för du kommer inte få se mig så mycket imorgon!". Hur man bara koncentrerar sig på att somna för annars vet man att man inte kommer vakna i tid men bara hör slamrandet från när pappa sätter in disken i diskmaskinen nere i köket. Kanske hur mörkt det är på morgonen klockan tio i sex när jag och Elin försöker lösa biljett på tågstationen.

I alla fall. Vi är inte så galna att vi tar tåget för att köa på Folk å Rock i tio timmar. Vi fick vara med på Mix Megapol när Gustaf och Björn intervjuades och spelade. Lite innan åtta kommer Gustaf, Björn och Carlos inrusande mot fruktkorgen på vårt bord och muttrar morgontrött något i stil med "vi är bakfulla, vi hade realesefest i Göteborg igår". De hälsar på oss och följer sedan en ishockeymatch på TV med stor entusiasm. Vi vet inte vad vi ska ta vägen. Gustaf vill ha sitt kaffe extra svart. Radiointervjun var bra men jag kommer inte ihåg ett ord av vad de sa. Gustaf kallade oss barn och sa att det är så liten man är när man börjar spela tillsammans. Han dubbelkollar med oss att det är signering på Folk å Rock klockan fem. De spelar och det var något av det finaste jag hört. Finare än den högtalarforcerade version de spelade sedan.





Vi fick ta kort med dem. Något jag har ångest inför för man blir alltid så himmla ful just då. De signerade min dalahäst och Björn sa något om att det var länge sedan han sett en vit.

Resten av dagen drev jag och Elin runt i Malmö. Jag gillar inte att gå i affärer överhuvudtaget och Elin blev trött. Vi slog läger på Folk å Rock istället runt klockan ett. Timmarna gick sakta. Vi läste nya numret av Sonic. Jag var nervös och på helspänn hela tiden. Sedan när klockan blev lite innan fem fick vi hjälpa till att tejpa upp posters på väggen bakom där Mando skulle spela. För vi hade väntat länge. Bandet kommer in och spelar fyra låtar. Jag kunde bara Dance With Somebody för jag har inte hört skivan. Samuel, CJ och Mats står bakom. CJ slår sin maracas i mixerbordet. Det är fans överallt, människor som trängs överallt.

Jag fick min dalahäst signerad trots allt. Även om alla skivor skulle gå före. Denna förbannade dalahäst.



Sammanlagt var dagen bra. När jag gick och lade mig hade jag varit vaken 18 timmar i sträck. Men det var det värt och för en gångs skull förstår jag var som är så speciellt med detta band.

Min familj har varit social idag och hälsat på en barndomskompis till pappa i Lund.

Det var det gamla vanliga. H började kommentera hur stora vi blivit. Fortsatte med ett skämt om att han och pappa "bara växer på bredden". Sedan frågade H hur resan gått, hur väglaget var och tillslut kommenterade han vädret. Jag tycker det var roligt. Så övergick det till disskusioner om Vasaloppet och finanskrisen. 

Pubertala tonåringar från Lund låter jätteroligt. Det var ungefär 2,5 år sedan jag träffade dem, jag kände inte igen deras röster alls. Dessutom sa de "men faan vad onödigt" till allt som handlade om att lära sig något och "aa faan" till resten som de svarade på. Deras skola hade brunnit ner och det var ju enligt dem givtevis jättebra för då slapp de fem lektioner i veckan och det var lite till "aa faan". Jag lärde mig två nya inneord, "skitemo" och "randomgryta". Vet inte vad någon av dem betyder men helt allvarligt förstod jag inte ens hälften av vad de sa efter alla upp och nedgångar i falsett, mumlande och allt "aa faan".

Jag har haft ganska kul. För det är tydligen det man ska ha hela tiden för att vara en perfekt människa. Kul.  

Mando Diao var med på Popcircus igår. Vilket blev en lång seg väntan i nästan en timme på att det skulle hända något och dessutom missade jag Semestersvenskar.

Okej, så här var det. Jag vet inte ordagrannt hur Kristian Luuk inledde intervjun med Gustaf och Björn men det handlade om hur dumma frågor många popjounarlister ställer. Sedan drar han då upp bråket med Kent och undrar om de fortfarande tycker de är "ett trött gammalt dansband" och de skakar på huvudet och ler fånigt.

Att media ska älta detta gång på gång. Om och om igen. Det är så tröttsammt och Gustaf och Björns reaktion var rent ut sagt pinsam. Dock får de också skylla sig, att smutskasta någon och prata skit lönar sig oftast inte. Utom i Mando Diaos fall då de blev mer kända efter stort medialt utrymme.

Men snälla. Sluta älta detta. Jag tycker efter min Kent-period på två veckor i höstas att de är helt okej. Jag gjorde rätt för mig och bad om ursäkt i ett öppet brev till Jocke Berg. Dessutom går det emot mina principer att gå runt och hata utan grunder.

Sedan disskuterades det om varför många svenska artister skriver låtar på engelska. Jag har länge haft samma uppfattning som hon språkvetaren eller vad det var för fin titel hon hade. Att man lättare gömmer känslor i det engelska språkets många uttryck och ord. Det är lättare att skriva på engelska. Låtar på svenska når oss mer, de berör på ett annat sätt eftersom många texter blir så raka och ärliga. Om man nu inte skriver om berg och djupa dalar och annat schlager-trams. Dessutom tror jag jag artister vill slå utomlands också, det går inte med svenska låtar. Amanda Jenssens svar om att man får så mycket intryck av engelsk musik och att man sedan formar det till något eget var ju bara ogenomtänkt.

Under Mandos alla framträdanden satt min lillebror och sjöng med i refrängerna och poängterade hur dåliga de är. Mest för att reats, men jag tycker inte heller om High Heels. Gloria är fin. Dance With Somebody har jag vant mig vid. Avslutningen med Long Before Rock'n'Roll gjorde 89 minuters väntan värd besväret.

Klasskamrat i NV1A idag innan samhällsförhör om internationell politik:
- Får man använda formelsamling?

Jag funderar på hur jag ska få ihop ett vettigt inlägg. Men jag kan inleda med att bloggpausen är över, jag klarade proven idag fast vi bara gjorde halva engelskan och ska fortsätta efter sportlovet.

Matteprovet gick med mina mått bra. Jag tror jag får mer än hälften. Proven nu på gymnasiet är så grymt mycket svårare än på högstadiet så man kan inte hoppas på för mycket. Till engelskan som hade temat "racism and prejudice" gjorde jag en fantastisk inledning på om mina fördomar om Göteborgare. Vilket har väldigt mycket att göra med kampen för svartas rättigheter i USA. 

Så kort sammanfattninga av veckan: Jag fick vårkänslor i måndags, det blev snöstorm igår kväll och har snöat tills nu så jag fick gå sex kilometer fram och tillbaka skolan idag. Utöver det har jag pluggat, pluggat, pluggat. Matten är faktiskt kul, jag och Håkan löser talen i takt till Klubbland. Jag har lyssnat på en massa musik och insett att jag behöver nya skivor, de gamla börjar bli uttjatade. Det har inte hänt så mycket mer än att jag och matteboken haft heltidsförhållande.

I tisdags höll min tyska lärare som älskar att "jobba två och två" vad Elin skulle kalla en lång utläggning. Det är mänligen så att så fort vi får ledigt från någon lektion så ska vi ställa in den sista också för att få gå hem. Detta har hänt flera gånger, det är ju absurt. Varför egentligen? Min tyskalärare tyckte att vi kunde gå hem och titta på Rapport och se att det fanns de som hade det värra än vi som har en liten håltimme, och att vi då kan uttnyttja tiden till att öva på de starka verben. Jag håller med om allt förrutom de starka verben.

Jag kom på en sak imorse. Jag gillar att snacka inför folk. Jag gillar uppmärksamheten och när den där hemska nervositeten släpper. Vi hade riksdagsdebatt i aulan med politiska tal. Vi debatterade för och emot elitskolor, betyg och monarkin. Det gick bra, även om mitt tal inte var så bra eftersom jag glömde papperna hemma igår så jag fick skriva om allt.

På idrotten åkte vi skridskor och jag. Försökte stå upp så gott det och undvika alla hockeyspelare och tänkte på Bambi. Ramlade några gånger men tur att man klär så bra i termobyxor. Våra saker blev inlåsta i omkläddningsrummet och vaktmästaren var på lunch så vi fick sitta i en halvtimme och vänta på honom. Det var kul. Så vi missade halva svenskan och gick till bageriet och köpte kakor istället.

Sista lektionen mellan tre och fyra går in i historieböckerna som första gången jag faktiskt klarat något själv inom fysiken. Även om vi räknade brytningsindex i nian och det bara är en simpel formel som man ska peta in siffrorna i växte självförtroendet en anning. 

Jag har missat en sak totalt.

MANDO DIAO KOMMER TILL MALMÖ FÖR SIGNERING DEN 17 FEBRUARI.

Uppdatering: Det är på en tisdag och samma vecka som sportlovet då när jag ska klippa mig.

Det absolut pinsammaste jag varit med om var när jag hamnade på förstasidan på Kristianstadsbladet skrikande på en konsert med Idol-Ola i Tivoliparken. För det första kan man undra vad jag gjorde där. Skulle kunna säga att jag var där för Lasse Stefanz dansbandsguru Olle Jönsson, men det skulle bara bli en efterhandskonstruktion. Min syster ville dit.

I alla fall kommer det bli värre, jag förutspår en katastrof. Min körledare har blandat in en koreograf till vår vårkonsert. Hon ska sätta rörelser till två låtar och så ska vi sjunga samtidigt. Herregud, jag som aldrig har dansat och är lika vig som ett kylskåp. Det var inga enkla steg kan jag säga, samma människa ha gjort musikaldanser och nu ska hon ta sig an vår kör. Jag ska dansa i kyrkan.