Jag inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Om jag ska berätta hur svårt det är att somna kvällen innan man ska träffa Mando Diao eller om hur mina syskon kastar sig in genom dörren halv tio och skriker "Karin, kolla på mig för du kommer inte få se mig så mycket imorgon!". Hur man bara koncentrerar sig på att somna för annars vet man att man inte kommer vakna i tid men bara hör slamrandet från när pappa sätter in disken i diskmaskinen nere i köket. Kanske hur mörkt det är på morgonen klockan tio i sex när jag och Elin försöker lösa biljett på tågstationen.

I alla fall. Vi är inte så galna att vi tar tåget för att köa på Folk å Rock i tio timmar. Vi fick vara med på Mix Megapol när Gustaf och Björn intervjuades och spelade. Lite innan åtta kommer Gustaf, Björn och Carlos inrusande mot fruktkorgen på vårt bord och muttrar morgontrött något i stil med "vi är bakfulla, vi hade realesefest i Göteborg igår". De hälsar på oss och följer sedan en ishockeymatch på TV med stor entusiasm. Vi vet inte vad vi ska ta vägen. Gustaf vill ha sitt kaffe extra svart. Radiointervjun var bra men jag kommer inte ihåg ett ord av vad de sa. Gustaf kallade oss barn och sa att det är så liten man är när man börjar spela tillsammans. Han dubbelkollar med oss att det är signering på Folk å Rock klockan fem. De spelar och det var något av det finaste jag hört. Finare än den högtalarforcerade version de spelade sedan.





Vi fick ta kort med dem. Något jag har ångest inför för man blir alltid så himmla ful just då. De signerade min dalahäst och Björn sa något om att det var länge sedan han sett en vit.

Resten av dagen drev jag och Elin runt i Malmö. Jag gillar inte att gå i affärer överhuvudtaget och Elin blev trött. Vi slog läger på Folk å Rock istället runt klockan ett. Timmarna gick sakta. Vi läste nya numret av Sonic. Jag var nervös och på helspänn hela tiden. Sedan när klockan blev lite innan fem fick vi hjälpa till att tejpa upp posters på väggen bakom där Mando skulle spela. För vi hade väntat länge. Bandet kommer in och spelar fyra låtar. Jag kunde bara Dance With Somebody för jag har inte hört skivan. Samuel, CJ och Mats står bakom. CJ slår sin maracas i mixerbordet. Det är fans överallt, människor som trängs överallt.

Jag fick min dalahäst signerad trots allt. Även om alla skivor skulle gå före. Denna förbannade dalahäst.



Sammanlagt var dagen bra. När jag gick och lade mig hade jag varit vaken 18 timmar i sträck. Men det var det värt och för en gångs skull förstår jag var som är så speciellt med detta band.