Är det något jag är stolt över som jag åstakommit i mitt liv är det det här:



Väggen av planscher som jag och Elin satte upp på Mando Diaos signering i februari i Malmö. Vi var på Folk å Rock innan de öppnade bara för att skapa kontakter och få denna unika möjlighet.

Sätta upp planscher som Mando Diao ska stå framför i tio minuter är en unik möjlighet, ja.

Mando Diao var med på Popcircus igår. Vilket blev en lång seg väntan i nästan en timme på att det skulle hända något och dessutom missade jag Semestersvenskar.

Okej, så här var det. Jag vet inte ordagrannt hur Kristian Luuk inledde intervjun med Gustaf och Björn men det handlade om hur dumma frågor många popjounarlister ställer. Sedan drar han då upp bråket med Kent och undrar om de fortfarande tycker de är "ett trött gammalt dansband" och de skakar på huvudet och ler fånigt.

Att media ska älta detta gång på gång. Om och om igen. Det är så tröttsammt och Gustaf och Björns reaktion var rent ut sagt pinsam. Dock får de också skylla sig, att smutskasta någon och prata skit lönar sig oftast inte. Utom i Mando Diaos fall då de blev mer kända efter stort medialt utrymme.

Men snälla. Sluta älta detta. Jag tycker efter min Kent-period på två veckor i höstas att de är helt okej. Jag gjorde rätt för mig och bad om ursäkt i ett öppet brev till Jocke Berg. Dessutom går det emot mina principer att gå runt och hata utan grunder.

Sedan disskuterades det om varför många svenska artister skriver låtar på engelska. Jag har länge haft samma uppfattning som hon språkvetaren eller vad det var för fin titel hon hade. Att man lättare gömmer känslor i det engelska språkets många uttryck och ord. Det är lättare att skriva på engelska. Låtar på svenska når oss mer, de berör på ett annat sätt eftersom många texter blir så raka och ärliga. Om man nu inte skriver om berg och djupa dalar och annat schlager-trams. Dessutom tror jag jag artister vill slå utomlands också, det går inte med svenska låtar. Amanda Jenssens svar om att man får så mycket intryck av engelsk musik och att man sedan formar det till något eget var ju bara ogenomtänkt.

Under Mandos alla framträdanden satt min lillebror och sjöng med i refrängerna och poängterade hur dåliga de är. Mest för att reats, men jag tycker inte heller om High Heels. Gloria är fin. Dance With Somebody har jag vant mig vid. Avslutningen med Long Before Rock'n'Roll gjorde 89 minuters väntan värd besväret.

Man kan beställa Give Me Fire på CDON och samtidigt få en DVD som ingen vet vad den innehåller för 179 kr. Ganska lockande, skulle kunna göra ett försök att lista ut hur CSN-rabatterna fungerar då också.

Jag föredrar dessa gamla hederliga skivbutiker. Dock finns här bara en kvar, efter att Lasses la ner i våras. Tydligen gick affärerna dåligt men jag tror han fick problem med hörseln efter att jag och Elin köpte Never Seen The Light Of Day.

Men Skivlagret finns kvar. En liten lokal med heltäckningsmatta som luktar källare där man kan stå och bläddra bland CD-skivorna jättelänge. Även om de knappt har något, det heter alltid att "de kan beställa hem". Leveranserna kommer på torsdagar har jag lärt mig. Jag brukar hänga där efter jag varit på musikskolan på fredagarna, mamma börjar bli smått sur på att jag lägger mina pengar på skivor hela tiden.

Ska jag köpa en skiva ska den köpas där och det tänker jag göra. Även om den kommer vara jättedyr och komma två veckor efter den har släppts.

Jag vet inte vilka Latin Kings är. När jag hör namnet tänker jag bara på Dodde Doddelitos resereportage i När och Fjärran på 4:an där han testar lyxsemester i Thailand och vandrat på fjäll.

Mando Diao släpper sin nya skiva om lite mer än en månad, 13:e februari tror jag det var. Jag trodde först att Give Me Fire skulle bli en timmes gangstarap med "det-går-bra-nu"-flow. Sedan kom jag på hela kopplingen till När och Fjärran och ändrade mig till att det skulle bli en lång sörja av bad, palmer och Piña Coladas.

Jag skulle verkligen vilja veta hur det kom att bli influenser av 80-talsdisco och filmteman. Jag får inte ihop det, men det är band som förnyar sig och överraskar som går hem hos musikrecensenterna och så också publiken.

I alla fall. Jag har funderat lite på vad bandet kommer göra när de lägger ner musikkariärren, för det kommer ju faktiskt att hända någon gång. Här är mina gissningar:

Gustaf: Kommer göra samma sak som Dogge Doggelito, börja jobba för TV4 och När och Fjärran. De två kommer hänga ihop och göra resereportage. Tänk er Gustaf med en rysk björnpäls på huvudet som konstaterar att Sibirien är "skiitkallt" på klingande dalmål. I alla fall någon forma av TV eller film kariärr. Böejar ju med Ingen Kom Ner nästa vinter.

Björn: Kommer skapa eget varumärke som heter Bjorn K Dixgard (låter väldigt danskt som alla annan design) där han gör allt möjligt. Han har ju målat en egen tavla, det vet vi efter Musikbyrån-avsnittet från i april förra året. Estetiken finns där! Egendesignade dalahästar, hel kollektion med polotröjor (eller som Gustaf i Svensson, Svensson säger: T-shirt med stödkrage). Only the sky is the limit!

CJ: Har hört det flera gånger eller möjligen inbillat mig det, men jag tror han är väldigt intresserad av flygplan och helikoptrar. Därför utbildar han sig till pilot och förverkligar den stora barndomsdrömmen.

Samuel: Är lite kluven faktiskt, vad vet vi om honom egentligen? Jag läste någonstans att trummisar som gör ungefär 150 spelningar om året är lika vältrännade som elitfotbollsspelare, så kanske en idrottskariärr? Åldern talar i och för sig emot, men föreningsledare eller nått? Jag har inte en aning om vad han är intresserad av...

Annars känns han som en typisk kille som står i skivaffär. Som kan allt om musik men gära rekommenderar Mandos skivor om han får chansen.

Mats: Jag tror han utbildar sig till musiklärare, om man nu behöver det efter att ha varit med i ett av Sveriges största band. Men jag tror det skulle passa honom perfekt.

Inte för att de skulle ha problem med ekonomin, men det finns så mycket man vill göra så jag tror inte de bara lägger sig på soffan och tittar på repriser av amerikanska komediserier resten av livet. När man gjort en sak och känner sig klar med det gör man helt enkelt något annat.

Igår satt jag och kollade på klipp jag spelat in från hösten 2007. Om hösten 2007 inte säger dig något var det då Mando Diao deltog i vartenda TV-sänd välgörenhetsgala för allt som är fattigt och utrotningshotat samt att Björn drog ut på egen turnée och lämnade grabbarna i sticket på Faddergalan. Detta var också en tid då en bunt fiolbeväpnade ungar var med till höger och vänster och Babben Larsson demonstrerade hur man uttalar Mando Diao på gotlädnska.

Det känns ganska länge sedan. 2007, då de släppte Never Seen The Light Of Day. När jag nästan svimmade på gympan och min syster tyckte så synd om mig att hon köpte skivan till mig och dessutom tiggde till sig en plansch som hon gick genom hela stan med för att hon inte vågade rulla ihop den. Skivomslaget i den där gröna färgen med Björns mamma med raggsockar.

Snart släpps nya albumet. Skivrecensenterna kommer skriva något i stil med "i gränslandet där Donna Summer och Micheal Jackson möter Elivs med hans Suspicious Minds" eller dra paralleller till 80-tals disco och western-filmer. Kom ihåg att det var jag som sa det.

Idag fanns inget utrymme för trots eller mindre tonårsrevolter. Pappa kom med förslaget att vi skulle åka ut i skogen och promenera, eftersom vi suttit inne senaste dagarna. Jag försökte förklara att jag var upptagen mellan kl. 13-14, jag ville för allt i världen inte missa Mando Diao på P3 Musik.

Jag gick med på den där skogspromenaden. Annars skulle jag suttit och stirrat in i mina ljust aprikosfärgade väggar och lyssnat på radio. Tillslut lovar jag att det där dalmålet skulle gått mig på huvudet, de sa själva att de tycker det låter lite bittert. Jag tog med mig mobilen och hörlurarna, har aldrig provat att lyssna på radio i mobilen.

Jag blev ganska förvånad när det faktiskt fungerade. Trodde att jag skulle möttas av ett "ingen täckning" eller ett knastrande till tusen men det gick en hel timme, utan minsta störning. Mando Diao, eller de 3/5 som var med, var helt lysande. Jag trodde inte att jag skulle dansa mitt ute i skogen till Michael Jackson, Donna Summer eller Elvis Presley. Det gick inte att gå vanligt, och när Gustaf sa att man skulle blunda och tänka sig en cool western-film gick jag nästan in i en gran. Och jag gick och skrattade för mig själv till Gustafs och Samuels hemgjorda tolkning av P3's "chilli-qi-caou-aou".

Det var fint, även om jag håller med om att dalmål blir lite bittert i längden.