Detta blir inte en sammanfattning av Mando-Diao konserten som jag utlovat. I alla fall, jag träffade på en verkligen girig och ond människa.

Efter konserten när jag och Elin pustade ut vid kravallstaketet höll folk att göra ordning på scen och städade undan söndriga plastmuggar och packade ihop sladdar. En vakt hade fått tag i ett plektrum som han stod framför några tjejer i min ålder. Titta, men inte röra. Tjejerna skrek, de ville han Gustafs plekrtum som han hållt i. Vakten bara skrattar och tillslut säger han "nej, jag behåller det själv!" och stoppar det i egen ficka.

Väldigt fult gjort, jag gissar att han inte ens vet vem Gustaf är i bandet. Istället för att den där lilla plastbiten hamnar på hedersplatsen i något flickrum hamnar det i hans ficka.

Jag hoppas han glömmer bort den så den fastnar i hans tvättmaskin. Girighet straffar sig som allt annat.

(Tycker det var synd att vakterna inte hade reflexvästar, men likadana mössor var i alla fall sött).

Hela min familj var i Växjö idag förrutom jag som övande på musikskolan med gamla ensamblen. Efter upprepade försök att få med mig gav de upp, men efter rapport från syrran om "attdet fanns många popsnören där" ångrade jag miglite grann.

Det var otroligt mycket folk i stan idag. Det var både långlördag, modevisning och det stod en kille med brända mandlar utanför Nordea. Elin är visserligen tveksam till konceptet med att äta brända nötter men det verkar inte resten av Kristianstadsborna vara.

Dessutom har min bror köpt en Rubiks kub eller vad den heter, så nu är jag sysselsatt en tid framöver. Han är övertygad om att jag inte kommer klara det, men jag kan. Tror jag.

Min syster hälsar att hon köpte två böcker i Lund. Liv och Lovisa och En plats de kallar Lyckan. För er som undrade. 

Idag sa min svenskalärare en kul sak till mig. "Karin, du är så rolig hela tiden". Jovisst, mina skämt är lite bättre på svenskalektionerna. Dock misstänker jag starkt att detta bara var i smickrande syfte, eftersom jag tio minuter senare åkte på att skriva klassrådsprotokoll igen.

Kära läsare, ni vet hur det slutade förra gången.

Tandställningen är insatt. Jag tänker inte gå ut närmsta tiden, bara så ni vet.

Som tröst cyklade jag in till stan och hyrde film på Hemmakväll och köpte yoghurt.

Så nu ska jag kolla på film, sy på min kjol, göra massa tråkigt skolarbete och sitta vid pianot. Eller ligga i sängen och lyssna på spår 5 på Miss Li's nya skiva och tycka synd om mig själv. Låter lockande båda två.

Jag tror det blir pianot. Bättre terapi finns inte bortsett från Håkan.

Samtal just innan jag börjar göra bort mig i 1,5 timmar:

Jag: - Men det här nya, Spotify, är det bra?
Musiklärare L: - Ja, vänta lite... Säg en artist!
J: - Ähh... Håkan Hellström?
(L knappar in Håkan Hellström i ett sökfönster och sätter på Här Kommer Lyckan För hunder som oss samtidigt som jag blir aningen hysterisk. Min Det Är Så Jag Säger Det är borta!!)


Efter skolan sjöng jag Green Day och Gyllene Tider, vilket jag nu inser kommer att bli ett trauma för livet. Det var ingen kör idag, men jag hängde ändå i musiksalen för jag gillar att hänga där. Emsambleeleverna spelade igenom låtarna till avslutningen och jag tyckte att det var lika bra och lyssna in mig eftersom jag inte ens hört det vi ska sjunga. Så insnöad är jag i Mitt Gullbergs Paradis. Elin och Sabina som följt de senaste veckornas tumult kan lista ut vem som också var där. Det spelades och så blev jag tvingad att sjunga. Själv. I mikrofon. Låtar som jag aldrig hört. Helt själv. Jag behöver inte nämna att jag inte sjunger bra. Det säger jag med självinsikt, inte dåligt självförtroende. Det var hemskt. Mikrofonen fungerade inte först och man känner sig du när man sjunger i mikrofoner som inte fungerar.

Efter detta ska jag ha krissnack på fredag med L. Om jag lever då. Den där tandställningen sätts in imorgon kl. 11.00 lokal tid och jag tänker inte visa mig ute de närmsta två åren.

Dessutom måste jag skaffa Spotify så jag kan lyssna på spellistan som musikläraren snickrat ihop så jag inte upprepar det här nästa vecka igen. Eller just det, jag skulle inte gå ut mer. Tur.

Igår anklagade min syster mig för att bara lyssna på Håkan för att "jag vill ha en cool image". Att jag varje kväll sitter och plågar mig igenom Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg, Ett Kolikbarns Bekännelser och Nått Gammalt, Nått Nytt, Nått Lånat, Nått Blått för att jag ska lyssna på honom. Eller hur, det var något av det fånigaste jag hört.

Undrar egentligen vad man vill skapa för image när iPoden är fylld med filmteman från bland annat Twilight, Celine Dion, ABBA och massa amerikanska okända hårdrocksband.

Jag bara undrar.

Svart hatt, HM 98 kr
Signerad Mando Diao-plansch, ovärderlig


Efter detta inlägg kan jag kalla mig modebloggare. Någon undrade var jag köpt hatten, Småbloggskommentatorn vill ha fler bilder och jag skryter gärna om att Håkan Hellström också tyckte den är fin.

Men ni kan vara lugna. Jag kommer fortfarande skriva om mina usla resultat på fysikproven och ge kyliga och sarkastiska inlägg i massor. Detta är mest för variationens skull.
 

En del människor tänker inte på att saker de säger sårar. Det gjorde i synnerhet inte min svensklärare som kom fram till mig och sa att hon tycker jag "är förvirrad och borde bli mer uppmärksam på min omgivning". Jag vet inte varför hon sa det där sista. Men när jag frågade handlade det inte om personer. Aningen förvirrad är jag ibland, men jag har ändå koll på saker och ting. Särskilt sånt man ska ha koll på.

Men när människan kommer fram och säger till mig detta måste hon ju uppleva mitt förvirrade jag som ett problem. Varför skulle man annars riskera såra någon annan?

Gunilla, du har rätt. Jag är inte uppmärksam på min omgivning. Bara för någon månad sedan kom jag underfund med att det ligger en kinarestaurang ovanför Resecentrum. Jag sorterar bort det som är oviktigt och fokuserar på det som verkligen betyder något för mig. Jag lägger inte onödig energi på att gå runt och snacka skit om folk, jag går inte runt och ogillar folk beroende på hur de är eller beter sig och jag är i övrigt väldigt tolerant med det mesta. Jag blir sällan sur, jag blir sällan arg men bara för det är jag inte konflikträdd och känslokall. Jag snarare väljer mina strider. Ödsla energi på sånt som ändå inte betyder något är bara dumt.

Tro dock inte att jag är perfekt. Det är jag inte, långt ifrån. Det finns ett fåtal människor jag hatar och ibland bli jag avundsjuk. Men det är allt.

Låt mig få göra så, jag struntar i omgivningen.

Vi som vanligtvis har SVT1 och 2, 4:an, 6:an och Barnkanalen har plötsligt en massa kanaler. Vi har tittat på Americas Funniest Homevideos och planerar se alla de där TV-programen som vi annar bara hör talas om. Vi har sett på TV4 Fakta och ända till högstadiet trodde jag Desperate Housewifes var en dokusåpa.

Förra gången detta hände blev vi minst sagt chockade. Den enda lösningen vi kunde komma på var att vår granne hade kopllat alla hans rymdlika tefat fel så vi fick hans kanaler.

Idrott över huvud taget har aldrig varit min grej. Speciellt inte skolgymnastiken då klassens machoklillar alltid har bollen (alltid, alltid bollsporter) och skrikit "man va fan, Karin!" så fort man gjort något litet som kan kallas försök.

Men igår träffade jag formtoppen. 9 mål. I innebandy. Första målet var en chock och jag förstod inte att bollen gick in även om det var så gott som öppet mål. Men jag petade in dem en efter en och vi vann hela turneringen.

Kanske inte så konstigt. Jag lyfter 5 kg i bänkpress. (I torsdags, samtidigt som jag blev utskrattad av killarna i klassen och konstaterade att jag aldrig i hela mitt liv ska äga ett gymkort).

För er som undrar: 5 kg är inte mycket.

Följande inlägg är helt oplannerat och Beatlespojkar och Edelweiss garanterar inte att innehållet håller den höga kvalité som annars utlovas.

Jag ska be om ett handikappintyg på Musikskolan så jag får använda deras hiss på fredagarna. För jag orkar inte släpa upp båda mina blytunga väskor tre våningar längre. Det tar knäcken på mig, efter en skolvecka är de där stentrapporna det ultimata kraftprovet. Efter det var man åtminstone att man lever och kanske borde träna upp konditionen.

Det är påsklov och jag är lite smått oroad att jag ska bli knäpp av att inte träffa alla fina människor på min skolan på en vecka. Och Elin har övergett mig för snygga skidguider i Österrike. Zell Am Zee är fint. Därför gick jag till Videomix, eller Hemmakväll som de som hänger med i svängarna säger, och tänkte hyra något snyftande drama om kärlek. Hittade A Walk To Remember som alla säger är så himla bra. Dessutom fick man kexchoklad för 1 kr om man hyrde valfri film. Det blev godis för trettio spänn igen. Desto färggladare, desto bättre och mer färgämnen.

Den person som kom på det här med att sno en timme från dygnet vid övergången till sommartid borde straffas. Jag har varit dåsig hela veckan och legat utmattad framför TV:n på eftermiddagarna på grund av denna stulna timme. Dygnsrytmen är helt rubbad.

Jag älskar verkligen min gymnaiseskola.

Förrutom samhörighet och bra lärare och att man lär sig mycket och allt sånt som alla säger om sina skolor så händer det roliga saker hela tiden.

Bing-Ö i aulan med livespelning av Jive i fredags. Idag hade elevrådet gömt påskägg över hela skolan så folk har letat i krukor och i klassrummen hela dagen. De eleverna som har Ensamble stod och spelade och sjöng i cafeterian.

Snart börjar jag hata helgerna för jag har mycket roligare i skolan. Men ändå, idag mellan 14.00-16.00 har jag granskat fyrtio olika sorters sten och rullat ner en vagn för ett lutande plan och räknat ut lägesenergi. Roligare kan man ha. Ute i korridorerna, ja.