Samtal just innan jag börjar göra bort mig i 1,5 timmar:

Jag: - Men det här nya, Spotify, är det bra?
Musiklärare L: - Ja, vänta lite... Säg en artist!
J: - Ähh... Håkan Hellström?
(L knappar in Håkan Hellström i ett sökfönster och sätter på Här Kommer Lyckan För hunder som oss samtidigt som jag blir aningen hysterisk. Min Det Är Så Jag Säger Det är borta!!)


Efter skolan sjöng jag Green Day och Gyllene Tider, vilket jag nu inser kommer att bli ett trauma för livet. Det var ingen kör idag, men jag hängde ändå i musiksalen för jag gillar att hänga där. Emsambleeleverna spelade igenom låtarna till avslutningen och jag tyckte att det var lika bra och lyssna in mig eftersom jag inte ens hört det vi ska sjunga. Så insnöad är jag i Mitt Gullbergs Paradis. Elin och Sabina som följt de senaste veckornas tumult kan lista ut vem som också var där. Det spelades och så blev jag tvingad att sjunga. Själv. I mikrofon. Låtar som jag aldrig hört. Helt själv. Jag behöver inte nämna att jag inte sjunger bra. Det säger jag med självinsikt, inte dåligt självförtroende. Det var hemskt. Mikrofonen fungerade inte först och man känner sig du när man sjunger i mikrofoner som inte fungerar.

Efter detta ska jag ha krissnack på fredag med L. Om jag lever då. Den där tandställningen sätts in imorgon kl. 11.00 lokal tid och jag tänker inte visa mig ute de närmsta två åren.

Dessutom måste jag skaffa Spotify så jag kan lyssna på spellistan som musikläraren snickrat ihop så jag inte upprepar det här nästa vecka igen. Eller just det, jag skulle inte gå ut mer. Tur.