Tisdagmorgnarna för min del är ett långt lidande. Ungefär som bildlektionerna i nian, fast man är trött på köpet.

Min biologilärare har nämligen en speciell pedagogik. Ju fler konstiga saker hon säger desto mer tror hon vi kommer ihåg. Idag berättade om när hon stod på en rastplats vid Arkelstorp och skrek för hon hade hittat en unik sorts lagrad lera. Och om hur hon får hära om det av hennes kolleger som undervisar i svenska.

Sedan tittade vi på diabilder. Jo, ni läste rätt. Diabilder på klipphällar. Diabilder med en knastrande röst i bakrunden som låter vara från 40-talet. Jag brukar vanligen tycker film är drygt att kolla på, men när inte ens bilderna rör på sig blir det olidligt.

Jag och samhällsboken har denna vecka ett intensivt förhållande. Hoppas ni står ut.