Jag har verkligen mina perioder.

När jag var liten började det med blåa och röda perioder. Då målade jag allt i mina målarböcker antingen i rött eller blått och gick runt i röda klänningar eller jeans hela tiden. På skolkortet i nollan, som man så pedagogiskt kallar det, hade jag rött hårband med rosett, röd klänning och rödrandig tröja.

Sedan började det gå över och det blev djur-perioder istället. Jag har varit helt galen i ankor, dinosaurier, sköldpaddor, sälar, hundar och delfiner. Jag kommer fortfarande ihåg hur besviken jag blev när mammas kamera gick sönder vid sälarna på Kolmårdens djurpark så jag inte kunde ta kort på de mörka, söta huvudena som ibland stack upp genom vattenytan. När jag hade namnsdag ville jag mest av allt åka på sälsafari vid Hallands Väderö. Jag har varit helt galen.

I 6:an och 7:an när jag tränade friidrott klippte jag ut varenda tidningsartikel som gick att hitta och Carolina Klüft och Stefan Holm. Jag var egentligen ganska värdelös och kom alltid sist på tävlingarna, men det var kul i alla fall.

Från små fluffiga söta djur och idrottsstjärnor till att avguda rockkillar eller indiepopkillar med gitarr. Längsta perioden var med Mando Diao som varade från hösten i 8:an fram tills ett tag tillbaka när jag inte orkade hålla koll hela tiden. Helt sjukt vad man har lagt ner tid på att uppdatera sig om det senaste, läst vartenda intervju som publicerats och kollat på Youtube-klipp. Fast jag gillar bandet fortfarande otroligt mycket och har dem enormt mycket att tacka för. Skillnaden nu är att jag inte är 14 år och gillar dem mer för musiken.

Håkan Hellström. En era som började med att jag satt mellan två körkompisar som diskuterade hans nya skiva För Sent För Edelweiss. Jag och pappa var och köpte den på ICA Maxi. Jag blev helt paralyserad redan av Tro & Tvivel och ett av mina starkaste konsertminnen är när Håkan kastar sig ut på scenen på Siesta! och drar igång med "-94 hade jag ett fast jobb". Jag är i en Håkan-period nu. Jag har randiga tröjor, älskar min hatt, skriver låtcitat i mina kollegieblock och tycker han är en av de finaste människorna som finns.

Ibland kan det vara långvarigt, ibland varar det bara ett tag. Som mitt Kent-projekt i julas. Min Broder Daniel-vecka då jag lyssnade på Shoreline tjugo gånger om dagen.

För någon eller några veckor sedan var det norska kvinnliga singer/songwriters som gör pianoballader. Ingrid Olava och Ane Brun spelades jämt på Spotify. Nu har det övergått till norska killar med fiol. Jag är smått förälskad i Alexander Rybak som vann Eurovision Song Contest. För att han spelar fiol och verkar vara rena svärmorsdrömmen.

Så just nu är jag inne i en Norge-period.

Hej Kattis!

Jag och du har en sak gemensamt. Vi lyssnar båda på Mando Diao när vi är ute och springer.

Så du, jag har har testat att springa till nya skivan Give Me Fire! och jag tycker verkligen du ska testa det. Energikick till tusen och man blir pepp att bara springa och flyga fram.

Testa Blue Lining White Trenchcoat, Dance With Somebody och Gloria i början. Det går hur bra som helst om man inte tar ut sig. Long Before Rock'n'Roll i uppförsbackar och Song For Aberdeen när du har liten bit kvar och vill ge allt. Undvik Crystal och High Heels, det funkar inte.

Vi kanske kan springa Stockholm Maraton eller Göteborgsvarvet tillsammans när jag fått upp konditionen lite till och kommit på hur jag ska undvika att trassla in mig i sladden till hörlurarna?

MVH

Kristianstads kvinnliga svar på Kenenisa Bekele

Jag har cyklat fort hem sedan i måndags och kollat brevlådan. Idag kom ett fint paket.





Även om mamma förbjudit mig köpa fler notböcker var detta bara ett måste. Har nog gått och funderat på att köpa den i över ett halvår. Alla låtar från Håkan Hellströms tre första skivor. Jag trodde jag skulle svimma av lycka bara jag kände på papperskvaliteten. Visserligen inte arangemang för piano, men text, noter och ackord räcker.

Andra boken, Lathund för låtskrivare, läste jag om i SvD. Jag frågade efter den på Bokia men då skulle den kosta 340 kr. Hittade den för halva priset på Bokus. Haha, som om man kan läsa till sig musikalitet. Men den ska läsas och som jag lovat Lisa ska jag snickra ihop en kärleksballad. Dock utan fiolstämma.

Jag har varit alldeles för social idag. Inte normalt social utan så där ansträngt och jobbigt social som man får ont i huvudet av att vara.

Min syster har konfirmerats. Känns som vi satt hela förmiddagen i kyrkan. Prästen här drog överdrivet klämkäcka skämt hela tiden och folk tog mängder av suddiga bilder till sina fotoalbum. Det klickade och blixtrade hela tiden. Ingen i publiken sjöng förutom jag och en man bakom mig som verkligen satsade allt på Tryggare Kan Ingen Vara.

Sedan var det kramar, gratulationer stela samtalsämnen hemma hos oss. Gick ändå ganska bra tycker jag. Karlshamnsgänget höll sig för sig och Team Eslöv gjorde likadant. Skulle bara ha tagit reda på hur lång jag är och hur det går i skolan, den frågan fick jag oavbrutet. Det pratades om allt möjligt ointressant och det hölls pretentiösa tal. Min kusin Sofie kände till Mando Diao som "världens bästa liveband". Jag satt jämte min faster och vi hade kul. Vi diskuterade övningskörning, polerade familjefasader och kroppsspråk.

Mina kusiner berättade att de varit livrädda för mig när de var yngre, även om de är några år äldre. De påstod att jag bets och revs när jag var liten och beskrev mig som ett litet monster. Vilket jag inte har något minne av. Hela min självuppfattning brakade sönder. Sedan sjönk självförtroendet i och med en sistaplats i knuff-tävling på lekplatsen.

Jag har överlevt. Saken är bara den att nästa helg är det dags igen.

Det har varit storm i Kristianstad idag. Så hård blåst att när man trampar framåt på cykeln kommer man ingenstans, skrattar jättehögt och sjunger med i Gloria på sjukhusets parkering. Man ser inget med håret i ögonen och man är påväg att cykla ner i både kanaler och in i vägavspärningar.

Jag fick medvind hem i alla fall. Alltid något.

Det är två veckor sedan igår. Två veckor sedan jag och Elin stod fastklämda i ett kravallstaket och skrek "dance, dance, dance". Två veckor sedan Elin försökte mingelprata med en taxichaufför som naturligtvis hittar i Lund (kan tyckas vara knasigt att fråga en sådan sak) och två veckor sedan Elin trodde Mando Diaos busschaufför var en hund.

Jag ska ta det här från början. Om jag nu kan klura ut var det egentligen började. En samhällslektion. Buss in till stan. Mötte upp Elin och åkte tåg. Det har blivit mycket tågresande på sistone. Vi skrev ett kort till en kille med en pizzeria som ligger mittemot Mejeriet. Det är en ganska lång historia, men det kan väll sammanfattas med att Elin "snodde" hans keps och kastade upp den på scen till Håkan Hellström som hade på sig den under halva konserten i september förra året. Vi hade skrivit ut en bild på Håkan och önskade honom lycka till i dagens ekonomiska läge.

Lunds Central och Pressbyrån där var sig lik. Det blev taxi ut till Mejeriet dagen till ära. Därav Elins mingelpratande. Taxichauffören berättade att hälften av alla i Lund cyklar, vilket jag efter den dagen inte tvivlar en sekund på. Framme träffar vi helt galna Sabina, som hade köat sedan åtta på morgonen.
 
Malmö Unit, VIP-personer och poängsamlare fick komma på soundcheck och M&G. Soundchecket var grymt, jag kunde inte stå stilla men höll på att bli yr av allt ljus. De spelade Lay All Your Love On Me med ABBA, Blue Lining White Trenchcoat och Gloria, tror jag.

Meet & Greetet var utomhus och det blev mingelkalas med alla bandmedlemmar. Jag blev presenterad för Björn som låtsades veta vem jag var. I och för sig hade jag exakt samma tröja och hatt som förra gången vi sågs, men inte en chans att han kommer ihåg det.

Efter det hade pizzerian öppnat. Jag och Elin blev mycket glada. Vi fick en Mando-tröja och lite flyers att ge honom. Han blev överlycklig. Verkligen överlycklig. Han kom ihåg sin keps och att den försvunnit, han blev fascinerad över berättelsen om Håkan och tog direkt på sig One Blood-tröjan. Han satte upp kortet så alla kunderna kunde se det. De andra gästerna blev intresserade av historian. Vi fick låna toaletten gratis som tack.

Sedan blev vi runtvisade och hamnade i turnébussen, där jag blir livrädd för en sovande busschaufför och Elin medger att hon trodde det var en hund. Vi blir utvisade av en trumtekniker från Nya Zeeland, vilket var ganska komiskt.

Vi hamnar längst fram i mitten. Adiam Dymott var bra. Jonathan Johansson, eller Johannes som en del trodde han hette, var som klippt och skuren för P3.

Mando Diao äntrade scenen. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Åter igen blir man påmind och hur fantastiska de är på scen. Tycker de har tagit efter The Hives tomma ansiktsuttryck på scen. Kollade inte ens på Samuel och Mats eftersom jag hade Björn och Gustaf två meter ifrån mig som kivades om micken i mitten. Mitt i någon låt från Hurricane Bar vänder jag mig om och får syn på Uddevalla-Linnea. Att lägga Dance With Somebody och Long Before Rock'n'Roll efter varandra borde vara olagligt. Så sjukt bra och alla dansade. Leave My Fire var fin och ångestfylld, man ville inte att det skulle vara slut...

"Det är vackert att se en band så älskat", skrev de i Aftonbladet.
 
Det var vackert.



Den lite mer lyckade bilden på oss tre. Den första skrattar alla åt en man som häller ut sin Ramlösa utan att vara medveten om det. Kan inte sluta tänka på Håkan Hellström när jag ser mig själv i hatt.

För er som undrar vad som hänt i mitt liv sedan i söndags kommer här en snabb sammanfattning:

Jag har tack vare Spotify börjat lyssna på kvinnliga, norska singer/songwriters som spelar piano. Ingrid Olava och Ane Brun är veckans musikaliska upptäckt.

Jag har SMS:at hur mycket som helst och lagt till en mängd nya ord i ordlistan på mobilen. Till exempel Knullrufset, Heath Ledger, PSYKBRYT, svartorange, Telia-abonnenter, häxa och pretto.

Jag har försökt planka dragspelssolot på Den Fulaste Flickan I Världen till piano, med varierande framgång.

Jag har lämnat in mitt ESV-arbete och tydligen hade resten av klassen också kommit på att det är väldigt enkelt att klippa och klistra upp bilder på ett papper. Jag är körd.

Dessutom vill jag välkommna nya läsaren Lisa, som så snällt lagt till mig under Favoriter.