Jag har verkligen mina perioder.

När jag var liten började det med blåa och röda perioder. Då målade jag allt i mina målarböcker antingen i rött eller blått och gick runt i röda klänningar eller jeans hela tiden. På skolkortet i nollan, som man så pedagogiskt kallar det, hade jag rött hårband med rosett, röd klänning och rödrandig tröja.

Sedan började det gå över och det blev djur-perioder istället. Jag har varit helt galen i ankor, dinosaurier, sköldpaddor, sälar, hundar och delfiner. Jag kommer fortfarande ihåg hur besviken jag blev när mammas kamera gick sönder vid sälarna på Kolmårdens djurpark så jag inte kunde ta kort på de mörka, söta huvudena som ibland stack upp genom vattenytan. När jag hade namnsdag ville jag mest av allt åka på sälsafari vid Hallands Väderö. Jag har varit helt galen.

I 6:an och 7:an när jag tränade friidrott klippte jag ut varenda tidningsartikel som gick att hitta och Carolina Klüft och Stefan Holm. Jag var egentligen ganska värdelös och kom alltid sist på tävlingarna, men det var kul i alla fall.

Från små fluffiga söta djur och idrottsstjärnor till att avguda rockkillar eller indiepopkillar med gitarr. Längsta perioden var med Mando Diao som varade från hösten i 8:an fram tills ett tag tillbaka när jag inte orkade hålla koll hela tiden. Helt sjukt vad man har lagt ner tid på att uppdatera sig om det senaste, läst vartenda intervju som publicerats och kollat på Youtube-klipp. Fast jag gillar bandet fortfarande otroligt mycket och har dem enormt mycket att tacka för. Skillnaden nu är att jag inte är 14 år och gillar dem mer för musiken.

Håkan Hellström. En era som började med att jag satt mellan två körkompisar som diskuterade hans nya skiva För Sent För Edelweiss. Jag och pappa var och köpte den på ICA Maxi. Jag blev helt paralyserad redan av Tro & Tvivel och ett av mina starkaste konsertminnen är när Håkan kastar sig ut på scenen på Siesta! och drar igång med "-94 hade jag ett fast jobb". Jag är i en Håkan-period nu. Jag har randiga tröjor, älskar min hatt, skriver låtcitat i mina kollegieblock och tycker han är en av de finaste människorna som finns.

Ibland kan det vara långvarigt, ibland varar det bara ett tag. Som mitt Kent-projekt i julas. Min Broder Daniel-vecka då jag lyssnade på Shoreline tjugo gånger om dagen.

För någon eller några veckor sedan var det norska kvinnliga singer/songwriters som gör pianoballader. Ingrid Olava och Ane Brun spelades jämt på Spotify. Nu har det övergått till norska killar med fiol. Jag är smått förälskad i Alexander Rybak som vann Eurovision Song Contest. För att han spelar fiol och verkar vara rena svärmorsdrömmen.

Så just nu är jag inne i en Norge-period.