Det är två veckor sedan igår. Två veckor sedan jag och Elin stod fastklämda i ett kravallstaket och skrek "dance, dance, dance". Två veckor sedan Elin försökte mingelprata med en taxichaufför som naturligtvis hittar i Lund (kan tyckas vara knasigt att fråga en sådan sak) och två veckor sedan Elin trodde Mando Diaos busschaufför var en hund.

Jag ska ta det här från början. Om jag nu kan klura ut var det egentligen började. En samhällslektion. Buss in till stan. Mötte upp Elin och åkte tåg. Det har blivit mycket tågresande på sistone. Vi skrev ett kort till en kille med en pizzeria som ligger mittemot Mejeriet. Det är en ganska lång historia, men det kan väll sammanfattas med att Elin "snodde" hans keps och kastade upp den på scen till Håkan Hellström som hade på sig den under halva konserten i september förra året. Vi hade skrivit ut en bild på Håkan och önskade honom lycka till i dagens ekonomiska läge.

Lunds Central och Pressbyrån där var sig lik. Det blev taxi ut till Mejeriet dagen till ära. Därav Elins mingelpratande. Taxichauffören berättade att hälften av alla i Lund cyklar, vilket jag efter den dagen inte tvivlar en sekund på. Framme träffar vi helt galna Sabina, som hade köat sedan åtta på morgonen.
 
Malmö Unit, VIP-personer och poängsamlare fick komma på soundcheck och M&G. Soundchecket var grymt, jag kunde inte stå stilla men höll på att bli yr av allt ljus. De spelade Lay All Your Love On Me med ABBA, Blue Lining White Trenchcoat och Gloria, tror jag.

Meet & Greetet var utomhus och det blev mingelkalas med alla bandmedlemmar. Jag blev presenterad för Björn som låtsades veta vem jag var. I och för sig hade jag exakt samma tröja och hatt som förra gången vi sågs, men inte en chans att han kommer ihåg det.

Efter det hade pizzerian öppnat. Jag och Elin blev mycket glada. Vi fick en Mando-tröja och lite flyers att ge honom. Han blev överlycklig. Verkligen överlycklig. Han kom ihåg sin keps och att den försvunnit, han blev fascinerad över berättelsen om Håkan och tog direkt på sig One Blood-tröjan. Han satte upp kortet så alla kunderna kunde se det. De andra gästerna blev intresserade av historian. Vi fick låna toaletten gratis som tack.

Sedan blev vi runtvisade och hamnade i turnébussen, där jag blir livrädd för en sovande busschaufför och Elin medger att hon trodde det var en hund. Vi blir utvisade av en trumtekniker från Nya Zeeland, vilket var ganska komiskt.

Vi hamnar längst fram i mitten. Adiam Dymott var bra. Jonathan Johansson, eller Johannes som en del trodde han hette, var som klippt och skuren för P3.

Mando Diao äntrade scenen. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Åter igen blir man påmind och hur fantastiska de är på scen. Tycker de har tagit efter The Hives tomma ansiktsuttryck på scen. Kollade inte ens på Samuel och Mats eftersom jag hade Björn och Gustaf två meter ifrån mig som kivades om micken i mitten. Mitt i någon låt från Hurricane Bar vänder jag mig om och får syn på Uddevalla-Linnea. Att lägga Dance With Somebody och Long Before Rock'n'Roll efter varandra borde vara olagligt. Så sjukt bra och alla dansade. Leave My Fire var fin och ångestfylld, man ville inte att det skulle vara slut...

"Det är vackert att se en band så älskat", skrev de i Aftonbladet.
 
Det var vackert.



Den lite mer lyckade bilden på oss tre. Den första skrattar alla åt en man som häller ut sin Ramlösa utan att vara medveten om det. Kan inte sluta tänka på Håkan Hellström när jag ser mig själv i hatt.