Det är en vecka sedan idag. Håkan Hellström i Malmö den 28 februari. Då Kristianstads svar på Filip och Fredrik (alltså jag och Elin) trotsade de sammets blåa stolsraderna och dansade, dansade, dansade.

Jag och Elin tog tåget till Malmö runt halv fem. Vi fick byta tåg i Hässleholm, vilket jag fick panik inför. Personalen på Skånetrafikens tåg bord gå charmkurs istället för ett surt "men jag kan inte säga till vartenda passagerare vilket tåg de ska byta till för det ropar jag ut sedan!!". Okej, men gör det då. Väl i Malmö fick jag panik igen för det visade sig att bussen om gick mot Konserthuset gick via Rosengård. Elin försökte pruta på en taxi och höll på att bli överkörd av en buss. Det löste sig tillslut, vi fick ta bussen. Konserthuset var jättefint och fyllt med människor i randiga tröjor, hattar och Håkan-tröjor. Jag hade också hatt och min randiga tröja. Förvånande nog var det faktiskt mest par i 30-årsåldern kändes det som, vi skrikande first-row-teenagers var inte i majoritet. Men det var verkligen folk i alla åldrar. Våra platser var riktigt bra fast de var i kanten på fjärde raden. Håkan kom ut på scen 20.35, rev av Jag Har Varit I Alla Städer. I andra låten ställde sig alla upp och det var dans, dans, dans. Eller alla gungade och klappade med i takt. Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg var magisk. Håkan höll ett vackert mellansnack och att följa sina drömmar och om Melodifestivalen. När de spelade För Sent För Edelweiss bara brast det, jag började gråta. Herregud, jag som aldrig trodde jag skulle stå och gråta på en konsert. Grät inte så mycket dock. Inte så sjukt mycket som i Nu Kan Du Få Mig Så Lätt, då blev det för mycket känslor och lite för fint. Jag vet inte om jag bara inbillade mig men jag tror Håkan såg det. Ni vet han brukar ju stå och speja ut i publiken och hälsa och tacka. Men jag är ganska säker på att han såg mig. Jag ville inte att det skulle ta slut men det tog slut. Han stannade kvar efteråt och skrev autografer till dem som ville ha. Jag fick min biljett signerad. Han sa "vilken fin hatt du har!" och jag svävade på moln. Jag fick en kram. Jag dog. Jag tog världens finaste bild på honom med en ros i handen med min skitdåliga kamera som bara annars tar suddiga bilder.

Han tyckte mig hatt var fin. Vad otroligt glad jag blev. Han gillade min konserthatt.

Håkan är verkligen magiskt. Att han får igång en sittande publik på 1000 personer utan förband är helt unikt. Han fick mig att börja gråta och känna mig som 14 år igen.

Det som var lite tråkigt var vakterna som gång på gång sprang runt och sa till folk att man inte fick ta kort. Blev irriterande till slut. Speciellt eftersom en annan man sagt att det gick bra men utan blixt. Alla de som sprang fram till scenen och täckte sikten för de som ville sitta ner? Nähe, det gick bra! Håkan spelade inte Magiskt, Men Tragiskt och inte Uppsnärjd I Det Blå heller. Dom Kommer Kliva På Dig var helt magnifik.
 
Det var helt vansinnigt. Håkan är alltid bra, om det var bästa konsten vet jag inte. Annorlunda att "sitta" ner på en konsert, det går ju inte.

Men jag har kramat Håkan. Jag har fått hans autograf. Han tyckte mig hatt var fin. Jag har gråtit till För Sent För Edelweiss.

Det är All-Time-High.