Idag fanns inget utrymme för trots eller mindre tonårsrevolter. Pappa kom med förslaget att vi skulle åka ut i skogen och promenera, eftersom vi suttit inne senaste dagarna. Jag försökte förklara att jag var upptagen mellan kl. 13-14, jag ville för allt i världen inte missa Mando Diao på P3 Musik.

Jag gick med på den där skogspromenaden. Annars skulle jag suttit och stirrat in i mina ljust aprikosfärgade väggar och lyssnat på radio. Tillslut lovar jag att det där dalmålet skulle gått mig på huvudet, de sa själva att de tycker det låter lite bittert. Jag tog med mig mobilen och hörlurarna, har aldrig provat att lyssna på radio i mobilen.

Jag blev ganska förvånad när det faktiskt fungerade. Trodde att jag skulle möttas av ett "ingen täckning" eller ett knastrande till tusen men det gick en hel timme, utan minsta störning. Mando Diao, eller de 3/5 som var med, var helt lysande. Jag trodde inte att jag skulle dansa mitt ute i skogen till Michael Jackson, Donna Summer eller Elvis Presley. Det gick inte att gå vanligt, och när Gustaf sa att man skulle blunda och tänka sig en cool western-film gick jag nästan in i en gran. Och jag gick och skrattade för mig själv till Gustafs och Samuels hemgjorda tolkning av P3's "chilli-qi-caou-aou".

Det var fint, även om jag håller med om att dalmål blir lite bittert i längden.