Jag tycker detta börjar kännas som en dålig idé med bloggandet. Nu när jag äntligen kommit över allt strul med bloggdesign, beslutsångerst när det gäller bloggnamn och allt det där, har jag ingenting att skriva om. Vad hade jag tänkt egenligen från början? För jag är inte supermodell, har inte eget företag vid 16-års ålder, är inte mamma, håller inte på med fiske och är helt ointresserad av mode. Så jag har ingeting att skriva om och det är därför detta kommer gå åt helvete. Och att skriva "denna blogg handlar om min vardag" känns som en säker död för denna bloggen.

Detta känns väldigt löjligt, patetiskt och som ett rop på hjälp. Ungefär, fast det är det inte. Enda anledningen till den här bloggen är påtryckningar från dalarna och sjukligt uppmärksamhetsbehov.

Men i alla fall, det är värt ett försök. Så nu jävlar.

Jag ber redan nu om ursäkt för dålig uppdatering, kontiga paralleller till Mando Diao och ett evigt tjat om hur ostämt vårt piano är...